Strutsäggen, som är målade i akryl och lack, står uppställda på låga bänkar längs väggen. Frågan som dryftas är om galleristen ska sätta upp en lapp med texten ”Rör ej” eller ”Vänligen rör ej” eller helt enkelt ”Ömtåliga”.
Ulla Bolin har köpt äggen från en farm hemma i Skåne, berättar hon.
– De genomlyser äggen först och de som inte blivit befruktade säljer de. Jag ställer dem på en sockel med en lysdiod. Jag tycker det ser trevligt ut på vintern när det är mörkt och kallt.
Dessvärre verkar strutsfarmar vara en företeelse på nedåtgående och hennes nuvarande leverantör planerar att stänga.
– Så då vet jag inte vad jag ska göra. Men jag får väl hitta på något annat.
Utställningen affischeras med texten ”Ulla Bolin – från Österlen till Luleå”, men inne på Galleri Skåda idag känns det lite mer som ”från Afrika till Luleå”. Strutslampor säljs som souvenirer i Afrika, berättar hon, men det är inte bara det som för tankarna dit. Hon håller med.
– Jag var ju i Sydafrika när jag bestämde mig för att satsa på konsten på heltid. Jag bodde hos en väninna i tre månader, målade hela dagarna och tänkte över mitt liv, berättar hon.
Även om hon hämtar motiv från alla möjliga håll är fortfarande färgerna inspirerade från tiden i södra Afrika.
Ulla Bolin var då drygt 50 år, hennes pappa hade just dött och när hon fick ut sitt arv såg hon det som en möjlighet att förverkliga sina konstnärsdrömmar.
– När jag var ung fick jag inte gå på Konstfack för min mamma. Hon tyckte jag skulle skaffa mig ett ”ordentligt yrke”, som man kunde försörja sig på och inte bli beroende av en man. Och i efterhand kan jag ju säga att det var bra. Har man en egen inkomst kan man göra vad man vill.
Istället utbildade hon sig till gymnasielärare i samhällskunskap. Ett karriärval hon är mycket nöjd med.
– Var man bara lite kreativ så fick man resa vart som helst – i fortbildningssyfte. Samhällskunskap omfattar ju allt.
Hon nämner Bryssel, Israel, Jordanien, Sydafrika, Irland, Ungern, Estland. Resorna har inspirerat henne i konsten.
Att bestämma sig för att bli heltidskonstnär var inte enkelt. Inte blev det lättare av att hennes dåvarande make sa att ”Du får välja mellan mig och konsten”. Men när hon hade gjort sina tre provmånader i Sydafrika var hon säker på att hon hade gjort rätt.
– Har man en konstnärssjäl kan man inte undertrycka den hur länge som helst. Och det har rullat på. 1997 var jag med på Liljevalchs vårsalong och det är ju en dröm för alla konstnärer. Ett erkännande.
Sedan dess har hon haft många utställningar både i Sverige och utomlands.
Genom alla år har hon hållit fast vid vissa återkommande motiv. Det är kvinnan och hennes alter ego tigerkatten.
– De avbildade kvinnorna är alltid självporträtt – i någon situation när det har hänt något särskilt eller när jag kommit på något speciellt.
Män målar hon aldrig. De gestaltas av djur som hästar och lejon. Den vita hästen på en av tavlorna är springaren som kommer och räddar henne i nödens stund.
Din nuvarande man – Björn?
– Nja. Fast han har ju hjälpt mig att bygga upp min ateljé och mitt galleri hemma på Österlen. Så lite kanske.
När hon blev inbjuden att ställa ut i Luleå blev hon glad. Hon har aldrig rest så långt norrut tidigare. Nu ska hon och Björn ägna utställningstiden åt att semestra i Norrbotten.
– Jag tycker om landskapet här. Och isbrytarna. Vem vet, kanske jag hittar något nytt motiv som jag plockar upp och använder.