Två och ett halvt år senare, den 16 december 1999 kom han slutligen fram till Oslo via Tyskland på ett öppet lastbilsflak.
Då började en ny väntan. Det tog elva och ett halvt år innan han slutligen fick uppehållstillstånd.
– Jag lyfter frågeställningar om vår tids asylpolitik och kulturella problemställningar som föds med flyktingströmmar, säger han
Erfarenheterna från sin långa flykt genom Asien och Europa, många veckor till fots med upprepade arresteringar, misshandel och deportation, för att slutligen nå Oslo, där den över elva långa väntan på uppehållstillstånd tog sin början, har fått konstnärligt uttryck i Shwan Dler Qaradakis utställning On the Point of Being. Han medverkar med video, installation och bilder. De tre videoverken Saltkyss, varav det senaste i form av ett brev till sina barn, tar upp frågor om livet, identitet och tillhörighet.
– Kommer exempelvis mina barn, vars mamma är från Sverige, vara svenska, norska eller kommer de att kallas invandrare. Jag har fått avslag flera gånger för att man inte anser att jag har nog tillhörighet med Norge. Men ingen har frågat mig var jag tillhör, säger han.
Nu 37 år gammal är han fortfarande rädd för att beslutet ska rivas upp. Nästan ett helt vuxenliv i ett närmast oförståeligt limbo gör att han inte längre tar något för givet. Regler ändras. Nya beslut fattas.
– Jag fick humanitärt uppehållstillstånd 2005, med det revs upp, eftersom jag bara jobbade halvtid inte heltid som regelverket krävde. Men jag kunde inte jobba mer eftersom jag studerade heltid på Konstakademin i Oslo.
Idag lever han också med ovissheten om sin familj som är kvar i Kurdistan. Terrororganisationen IS närmar sig.
– Det är hemskt att följa nyhetssändningarna. Ska man stanna kvar eller åka tillbaka för att hjälpa anhöriga? Samtidigt. Jag är ingen soldat. Jag är pappa och konstnär, men det är mycket svårt, menar han.
Vid lördagens vernissage visas också Anders Alm och Ella Jonssons utställning Solitary Road. En utställning som i fotografi och text berättar en historia om en väg i väglöst land, norr om Torneträsk i Kiruna kommun. En väg, som både börjar och slutar i ett ingemansland och som bara existerar när det är barmark. Vintertid är det en skoterled. Cirka 100 hus finns i anslutning till vägen, bland annat Börje Salmings föräldrahem i Salmi.
– Det kändes som att halka ned i ett kaninhål och komma till ett svunnet Sverige. Här finns varken el, vatten eller avlopp. Däremot otroligt många hjälpsamma och trevliga människor, säger Ella Jonsson.
Enligt Anders Alm ska arbetet med Solitary Road ses som ett konstnärligt projekt.
– Vi ville behålla mystiken över denna väg i väglöst land med alla skrotbilar. Därför är varken text eller bild av dokumentär art. Jag har exempelvis flera färgbilder, där jag också bildbehandlat och lekt med färgskalan. Annars är jag fyrkantig och håller strikt på den gamla dokumentära traditionen att fotografera i svart/vitt och aldrig manipulera, säger han.
Fotnot: I samband med helgens vernissage kraftsamlar också Kulturens hus för Luleås flyktingar med aktiviteter kommande veckor.