Luleåkonstnären Jan-Anders "Jatte" Eriksson har kommit till länsstyrelsens matsal för att berätta om utställningen med tio tavlor ur Ragnar Lassinanttis konstsamling som länsstyrelsens konstförening visar i höst. Men denna gång är det inte hans egna tavlor det gäller. Det är hans mammas.
Minnena strömmar ur honom när han berättar om de detaljrika målningarna. Där är Lundgrens affär. Där är barndomshemmet, fast det låg egentligen på en annan plats. Där i älven fiskades det lax, där är hotellet och dansbanan, en nipa där backsvalorna har byggt bo, Laxholmen och forsen som försvann när han gick i åttan och vattenkraften byggdes ut.
– Edefors turisthotell var ett av morsans favoritmotiv, berättar Jatte.
Det var ett legendariskt hotell där Linné hade bott och där stora delar av Jan Troells film "Här har du ditt liv", byggd på romansviten om Olof av Bodenförfattaren Eyvind Johnson, spelades in.
– När älven byggdes ut försökte de driva hotellet ett tag till, men lönsamheten försvann samtidigt med forsen. Sedan brann det upp och det spekulerades i varför.
Själv är han mest förtjust i interiörerna. De tål att tittas länge på och hela tiden upptäcker man nya detaljer. Oftast använde hon en liten pensel.
– Den här bilden av ett bönemöte målade hon 1975. Det var hennes glansperiod.
En sådan där sjömanskostym som pojken i hörnet av bönhuset har på sig, hade Jatte också, minns han plötsligt.
Bilderna kan betraktas som ett historiskt dokument av livet i en norrbottnisk by i början av 1900-talet. Men de visar endast de ljusa sidorna.
– Det är kanske inte så konstigt att hon väljer vad hon vill minnas. Hon hade en hård uppväxt.
Sonja Eriksson föddes 1906 i en syskonskara på tio barn och dog kort före sin 90-årsdag. Som liten var hon ofta sjuk och föräldrarna trodde inte att hon skulle överleva sin uppväxt. Men det gjorde hon. Däremot dog två av hennes syskon.
– Hon berättade ofta om Hjalmar som spelade dragspel. Han dog i spanska sjukan när han var 20 år.
Liksom flertalet familjer på den norrbottniska landsbygden livnärde de sig som småbrukare med några kor. Sonja gick den sexåriga folkskolan och varje dag före skolan fick hon stiga upp i ottan och hjälpa till i ladugården.
Pappan dog tidigt och mamman blev svårt sjuk.
Sonja gifte sig med Sigurd från samma by. Tillsammans drev de Sigurd Erikssons diversehandel – en klassisk lanthandel som sålde allt.
Därtill höll de sig med ett par grisar och ibland en kalv.
– Jag kommer ihåg hur gubbarna satt i affären och rökte pipa och pratade med farsan. Sedan hoppade de upp på vagnen efter sin häst och lunkade hem.
Jattes pappa var en av de första i byn som skaffade bil. Den användes till att köra ut varor från affären.
Själv minns Jatte det som en härligt fri och spännande miljö för en ung pojke. Hans pappa var "världens snällaste", hans mamma en hejare på att jobba, plocka bär, fiska, knyppla och sy lapptäcken.
Men samtidigt är Jatte noggrann med att påpeka att han inte kommer från något typiskt konstnärshem där man satt och målade tillsammans i någon sorts idyllisk, kreativ anda. Tvärtom. I hemmet fanns ingen konst och heller inga böcker utöver uppslagsverket. Däremot läste Jatte och hans syskon alla tidningar i lanthandelns tidningsställ.
De tre barnen uppmuntrades aldrig till någon konstnärlig verksamhet. Trots det var Jattes tretton år äldre bror Larserik Eriksson mycket intresserad av att teckna, inspirerad av teckningarna i tidningen Folket i Bild. I en frågespalt läste han sig till hur man bar sig åt för att bli konstnär. Men när han som 17-åring helt oväntat kom in på Konstfack satte föräldrarna stopp. Senare gick brodern istället Anders Beckmans skola och har både gett ut barnböcker med egna texter och illustrationer och skrivit lyrik.
När även Jatte flera år senare kom in på Konstfack blev han inte hindrad av föräldrarna, men de uppmuntrade honom heller inte.
Närmade 70 år gammal blev Jattes pappa Sigurd sjuk. Han och Sonja avvecklade lanthandeln och flyttade till Piteå. För att sysselsätta sig anmälde sig Sonja till en porslinsmålarkurs.
– Medan de andra satt och målade blommor, målade hon sina barndomsminnen.
Det var då Jatte hjälpte henne att skaffa dukar, oljefärg och penslar och uppmuntrade henne att börja måla tavlor istället. Han spände upp en duk åt henne hemma i föräldrarnas källare och så började Sonja måla.
– Men observera att jag lärde henne ingenting. En gång bad hon mig att visa mig hur man ritade hus med perspektiv. Men jag sa att det var bra som det var.
När Sonja hade börjat måla kunde hon inte sluta. Och även om perspektiven inte var hennes starka sida, så fick hon snabbt känsla för färgerna och detaljerna.
– Hon målade ofta sitt barndomshem, Hallinsgården. Någonting som gjorde henne bitter var när gården revs. Det är lite tragiskt – numera finns ingenting kvar av stället där hon växte upp, säger Jatte.
Men i Sonjas huvud fanns allt kvar: husen, platserna, alla människorna, hästarna, bilarna, barnen på skidor, midsommarfirarna, det vänslande paret i soffan på julafton, bönehuset, predikanten och den broderade bonaden med texten "Gif Gud ditt tack".
När hon hade hållit på i några år hände något märkligt och sällsamt. Folkkonst, liksom folkmusik, hade fått ett uppsving under 1970-talet och plötsligt fanns det en efterfrågan på äkta naivister. Sonja Eriksson blev upptäckt av konstkännaren Gunnar Hellman som hade galleri i Stockholm. Han tog hennes tavlor till utställningar både i Stockholm och Paris och Sonja blev intervjuad i Dagens Nyheter.
– Under åren med lanthandeln levde hon, som så många andra kvinnor på landsbygden vid den tiden i sin mans skugga. Hon gillade uppmärksamheten hon fick som konstnär, säger Jatte.
Lite pengar fick hon också tjäna på sin ålders höst, även om hon inte var dyr.
Ibland funderade hon över hur det hade varit om hon själv hade fått utbilda sig till konstnär när hon var ung, precis som sönerna.
Jatte har gått runt i lokalen ett varv och sett alla sin mammas målningar. Nu börjar lunchgästerna strömma in i matsalen.
– Det är en fin utställning. Roligt att de visar upp tavlorna, säger han.