Kristina Nilsdotter öppnar dörren till sin egen vÀrld

Att bearbeta psykisk ohÀlsa och samtidigt hjÀlpa andra, bÄde att förstÄ vad det innebÀr att mÄ psykiskt dÄligt och att bryta stigmat. Det Àr en av drivkrafterna bakom konstnÀren Kristina Nilsdotters skapande. Nu Àr hon aktuell med en utstÀllning hos Galleri Lindberg i LuleÄ.

Kristina Nilsdotter gör bÄde mer lÀttsam konst och annan konst som h andlar om psykisk ohÀlsa.

Kristina Nilsdotter gör bÄde mer lÀttsam konst och annan konst som h andlar om psykisk ohÀlsa.

Foto: Ulrika VallgÄrda

Konst2023-05-09 13:21

TvĂ„ bilder av flickor som spelar fiol hĂ€nger pĂ„ vĂ€ggen. Emellan dem flyger nĂ„gra fĂ„glar. Verket heter "Violinister och musikfĂ„glar". 

– Jag tycker om sĂ„dana hĂ€r konstellationer av saker. Jag kan hĂ„lla pĂ„ hur lĂ€nge som helst och undra hur det ska vara och vilka saker som ska vara med, berĂ€ttar konstnĂ€ren Kristina Nilsdotter.

Hennes systerdotter har stĂ„tt modell för de bĂ„da bilderna av flickan, men sĂ„ ville hon att det skulle kĂ€nnas som musik dĂ€r emellan. 

– Det blir som en melodisk slinga av det, förklarar hon och syftar pĂ„ de flygande fĂ„glarna.

Hon ska ha tre utstÀllningar i nÀromrÄdet i Är. Den första pÄgÄr just nu pÄ Galleri Lindberg. I höst stÀller hon ut pÄ Kaleido konsthall i PiteÄ och runt Ärsskiftet pÄ Galleri Y, Sunderby folkhögskola.

Kristina Nilsdotter Ă€r född 1966 och kommer frĂ„n LuleĂ„ dĂ€r hon bor sedan ett par Ă„r tillbaka och har ateljĂ© pĂ„ KKV pĂ„ Kronan. Innan dess har hon bott bland i annat Stockholm, Nordmaling och UmeĂ„. 

Totalt gick hon fem Är i förberedande utbildningar innan hon kom in pÄ Kungliga konsthögskolan i Stockholm. Men dÀr hann hon bara gÄ ett par Är innan hon hoppade av.

– Jag mĂ„dde sĂ„ psykiskt dĂ„ligt, sĂ„ det funkade inte

Hon provade igen att studera vid UmeĂ„ konsthögskola pĂ„ 1990-talet, men hoppade Ă„terigen av, denna gĂ„ng efter bara ett Ă„r. 

– Efter det lĂ€mnade jag konstnĂ€rskapet helt och tĂ€nkte inte fortsĂ€tta.

Hon studerade teoretisk filosofi och tog en magisterexamen i det.

Först 2007 fick hon hjÀlp att hitta tillbaka till konsten.

– Det var min mamma som ville att vi skulle hĂ„lla pĂ„ lite med bilder. Jag gjorde det för hennes skull, men insĂ„g att jag faktiskt kunde fĂ„ ut nĂ„got av det.

2010–2011 hade hon LuleĂ„ kommuns ateljĂ©stipendium.

FrÀmst Àr hon skulptör och tycker om att jobba med gjutningar. Egentligen tycker hon inte att denna utstÀllning Àr sÄ representativ för henne och vad hon ser framför sig att hon ska göra lÀngre fram.

– Det har varit speciellt för mig att hĂ„lla pĂ„ med sĂ„ hĂ€r smĂ„ saker och med mĂ„lningarna, men det har berott pĂ„ omstĂ€ndigheterna nĂ€r jag har flyttat, det har varit en sĂ„dan röra sĂ„ jag har inte haft plats att arbeta med större saker.

Det finns ocksÄ bÄde mÄlningar och tryck med i utstÀllningen, men Àven mindre skulpturer.

I skulpturerna har hon jobbat med laminat. FÀrgglada fÄglar, ekorrar, en hund och en bild av hennes mamma upptagen med att handarbeta pryder vÀggarna.

– Jag har en sida som Ă€r lĂ€ttsam och lĂ€ttillgĂ€nglig uttrycksmĂ€ssigt, dĂ„ blir det fĂ€rgglatt och trevligt och sĂ„. Men sedan har jag den hĂ€r sidan ocksĂ„ med psykisk ohĂ€lsa, som man ibland bara kan skönja i mina bilder, eller det blandas ihop kan man sĂ€ga, för man bĂ€r ju alltid sina erfarenheter som kommer ut i det man gör utan att man kan rĂ„ för det. 

LÀngre fram tÀnker hon Àgna sig mer Ät det sistnÀmnda.

– Vi har ju olika behov som kan vara anledningen till att man hĂ„ller pĂ„ med konst, men ocksĂ„ kanske ett ansvar. De erfarenheter man har, Ă€ven om de kanske Ă€r jobbiga och skavande, kan ocksĂ„ vara en gĂ„va som kan leda vidare till nĂ„gonting bra. 

Hon vill hjÀlpa till att bryta stigman och tabun runt psykisk ohÀlsa.

– Eftersom bildkonsten Ă€r helt ordlöst kan du genom den komma till tals frĂ„n ett annat hĂ„ll.

Det kan vara ett sĂ€tt bĂ„de att bearbeta sina egna kĂ€nslor och samtidigt göra nĂ„got för andra – att hitta en gemenskap eller kanske kĂ€nna igen sig.

En mÄlning förestÀller en liten pojke i ett bad-universum med en fisk simmande i vattnet. Under den badande pojken och vattnet finns skogen. Hon skrattar förtjust Ät min egen beskrivning av vad jag ser.

– Det lĂ„ter ju inte klokt. Men det Ă€r sĂ„, ibland vĂ€xer saker fram. Den dĂ€r skogen hade jag inte i Ă„tanke nĂ€r jag började med mĂ„lningen och inte tĂ€nkte jag pĂ„ att han skulle vara i vatten, jag ville bara mĂ„la pojken. Men det Ă€r lite sĂ„ nĂ€r man fĂ„r upplevelser utöver de vardagliga. Mina upplevelser har ju blivit schizofreniförklarade och jag lever med dem och ser annorlunda pĂ„ livet helt enkelt. Men nu fĂ„r jag Ă€ndĂ„ livet att fungera ganska bra trots allt.

SĂ„ jobbar vi med nyheter  LĂ€s mer hĂ€r!