– Det är onekligen spännande att blotta sig så här sista året man jobbar med studenterna, erkänner Lars-Lennart Stenberg.
Bertil Sundstedt, snart 67, och Lars-Lennart Stenberg, 64, går i pension när sommarlovet kommer. Lars-Lennart Stenbergs fru föreslog att de skulle avsluta sin tid på som konstlärare med en egen utställning i folkskolans galleri. De tyckte idén var bra och sedan dess har de jobbat med verk till utställningen. Resultatet har blivit en spännande mix som i mångt och mycket hänger ihop, trots att de arbetat helt separat.
– Jag har ju hållit till här på skolan, men jag har försökt så långt som möjligt att studenterna inte ska få se någonting i förväg, säger Lars-Lennart Stenberg.
Hans egen väg in i konsten var en distanskurs som han gick vid sidan av jobbet som ung sågverksarbetare hemma i Västerbotten. I lumpen placerades han i Boden och då besökte han folkhögskolan för första gången och bestämde sig för att söka in.
Även Bertil Sundstedt har gått Sunderby folkhögskola. Han hade haft konstintresset sedan barnsben. Familjen ägde ett hyreshus och två av hyresgästerna var konstnärer.
– Jag hängde alltid hos dem, berättar han.
En gymnasielärare såg till att han kom in på dispens redan som 17-åring. Det var år 1965 när skolan bara var ett par år gammal.
Efter folkhögskolan har båda gått bildlärarlinjen på Konstfack i Stockholm.
– För mig var det ett pragmatiskt val att bli lärare. Jag insåg att det inte skulle gå att försörja sig som konstnär, säger Bertil Sundstedt.
Lars-Lennart Stenberg däremot hade tidigt siktet inställt på att undervisa.
Och i efterhand är det ingen av dem som ångrar sitt yrkesval.
– Det har varit stimulerande. De som kommer hit är vuxna människor som själva valt att utbilda sig inom konsten och det är roligt att följa dem. När det börjar bli spännande bilder, när de förstår vad det innebär att skapa en bild. Då växer de och lär sig också förstå sig själva, säger Bertil Sundstedt.
Många gånger har han fått uppleva ögonblicket i lärprocessen när han märker polletten faller ner.
– Det är när de kommer till mig och berättar att "Igår såg jag solnedgången på ett nytt sätt – jag upplevde för första gången hur skuggorna som solnedgången ger i snön inte är svarta utan blå."
Lars-Lennart Stenberg instämmer:
– De som går här brinner för vad de gör. Det är mycket upp- och nerförsbackar för studenterna, men det är en glädje att se när de upptäcker att någonting de gör blir bra.
Deras roll har varit att hjälpa dem att förstå formspråket och färgernas språk till varandra.
– Det är väldigt tidskrävande att jobba sig in i ett hantverk och få känsla för proportioner, balans och harmonier, konstaterar han.
Det enda som möjligen har varit negativt med att undervisa är att det har stulit energi från deras eget skapande – något som båda i alla år har ägnat sig åt vid sidan av lärarjobbet.
Nu när de får mer tid tänkte de återigen börja satsa mer på sin egen konst.
– Först ska jag ägna ett halvår åt att lukta på blommor och plocka bär. Men konsten finns alltid i bakgrunden, säger Lars-Lennart Stenberg.
– Något annat har man inte råd med tanke på den pension man får efter att ha jobbat stora delar av sitt liv som konstnär, säger Bertil Sundstedt.