Realistiska skulpturer av människor som talar i mobiltelefon, tar en snus, eller är på väg samsas med ett flertal abstrakta verk av människokroppen på Galleri Lindbergs i Luleå.
– Jag har kanske varit lite övertydlig men jag har påverkats mycket av allt som hänt i världen, flyktingkatastrofen och hotbilder men också synen på äldre, säger han och pekar på skulpturen ”Survival”. En äldre man som bär på en tom kasse symboliserar att många gamla knappt har råd att leva, liksom kvinnoporträttet av en äldre kvinna han döpt till ”Minne”.
– Jag vet inte vad som skett. Samhället har förändrats. Vi tar inte hand om våra gamla längre, menar Lars-Lennart Stenberg.
Förra våren lämnade han arbetet som konstlärare på Sunderbyns folkhögskola efter 32 år. Tillsammans med kollegan Bertil Sundstedt höll han avskedsutställningen ”Exitus” där idéer och tankar till just denna utställning slog rot.
– Jag har tecknat mycket människor på stan med mina konstelever under åren. Har alltid fascinerats av människor, deras hållning, ställningar och uttryck. Det ville jag utforska realistiskt i skulptural form.
Utifrån skisser har ett antal skulpturer skapats, många med direkt kommunikation till vår samtid.
– Varför tittar alla i sina mobiltelefoner? De talar knappt med sina barn längre, säger han.
Men under arbetets gång föddes lusten att lämna det realistiska, där han omsorgsfullt avbildat kläddräkter och rynkor i ansikten, för att söka förenklingar. Närmast abstrakta verk av kroppsdelar. Modellens kontrapost, där överkroppen är vriden på samma axel som benen men på ett annat plan och där båda fötterna stödjer på samma plan, har exempelvis fått en mycket vid abstrakt tolkning. Ett konstnärligt arbete han gärna vill utforska vidare.
– Det handlar väl också om att hitta en ny känsla.
Genom att arbeta vidare med associativa former inom ramen för det abstrakta vill han utmana sig själv, kasta sig ut i dimman, söka och gå vidare som han själv uttrycker det. Många år inom den keramiska hantverkstraditionen har nämligen satt sin spår. Artros i axlarna tvingade honom att slutligen ge upp sin keramikverkstad.
– Hantverk kräver en pågående process där du både måste hålla upp en volym och tycka att det är roligt. Jag saknar inte tillverkningen av bruksföremål, men utan mina elever hade jag nog aldrig kommit så här långt i mitt konstnärskap. Vi utvecklas i dialog med andra. Nu är jag pensionär och kan göra det jag vill och känner för. Det är dags att sträva efter nya mål.
Mest läst just nu:
Allt från Stadsmaran: Resultat, bilder och texter
Näringslivsgalan: Här är alla vinnare och bilder från fredagskvällen
Kurirens chefredaktör om hoten: Kuriren viker inte ner sig