Längst ner i källaren huserar Malmökonstnären Kalle Brolin med sin utställning "Jag är bergtagen". En ingång i verket är det gamla 1800-talsfotot som hänger på väggen. Barnen till kolgruvearbetarna i det skånska gruvsamhället Skromberga ska strax spela en teaterpjäs, "Den bergtagna", som bygger på en folksaga, och har ställt upp sig för ett gruppfoto.
– Barnen ska själva börja jobba i kolgruvan när de fyller 11 år. Därför är det spännande att tänka sig att de ska spela en pjäs som handlar om en flicka som blir förtrollad av trollens kung som tar ner henne under berget, hypnotiserar henne och så får hon aldrig komma upp igen, säger han tankfullt.
Kalle Brolin har under många år intresserat sig för gruvindustrin i Skåne. Det sociala perspektivet kommer på köpet, förklarar han.
Det stora videoverket mitt emot är en lite mer komplicerad berättelse om hur gruvbolagen tar över på olika sätt. Här finns kopplingar till alltifrån mobiltelefonbatterier och dejtingappar som kartlägger våra preferenser till demonstrerande nunnor som vill bevara naturen och marken från dagbrott.
I ett tredje verk hissas barn ner i kolgruvan i en loop som gör att de bara fortsätter neråt och neråt i all evighet. Förlagan är ett gammalt kopparstick.
I Luleåkonstnären Birgitta Linharts utställning Tic-Tac-Toe – det engelska ordet för luffarschack – har en 14 meter bred och närmare fyra meter hög kolteckning av en trädrot bildat fondvägg. Här finns också luffarschackspel, bårar av tovad skägglav och rallarros och ett "jordens hjärta" av brända rötter.
– Väggmålningen är en sorts altare, bårarna är en symbol för att jorden behöver räddas.
Luffarschacken handlar om vad vi människor gör med jorden – spelar och leker.
– Det blir en symbol för vår framfart på jorden, men vi gör det inte av ondo, utan för att vi vill ha det bra och roligt.
Jette Andersen har i sin utställning "Livet i tingen vi lämnar efter oss" ställt ut saker som hon har samlat på sig hemma i Sandnäset utanför Luleå, dit hon flyttade från Danmark för snart 40 år sedan.
– Det är inte min ursprungliga plats, men den plats som har blivit mitt öde och min trygghet. Det kanske är därför som tingen på platsen har blivit så viktiga, någonting att hålla mig fast i.
Det är knappar, gamla barnskor, mynt, hårnålar, klockor, nycklar, skruvar, verktyg, spetsar, armband, saxofonmunstycken, döda humlor, hästskor, skelettdelar från en katt – alla ting med en egen historia, utlagda i ett mönster.
I en annan del av utställningen har hon gjort collage av kläder till klippdockor som hon målade när hon var barn.
Utställningen handlar om platsen, om minnet, om recycling och är samtidigt en samhällskommentar till att tingen vi omger oss med bara blir fler och fler och tar mer och mer av jordens resurser. Det handlar också om ålder och åldrande.
– I min ålder är det självklart att fråga sig hur kommer jag att se ut, sett genom de ting jag lämnar efter mig.
I "Coloere" – latin för kolonisering – återvänder konstnären Anna Linder, Stockholm, till kronotorpet som en gång var släktens boplats i Laisheden utanför Sorsele.
Fattiga människor tilldelades mark av staten för att Norrland behövde odlas upp och användas, men de fick aldrig äga sin mark och måste hela tiden redovisa till Domänstyrelsen hur de brukade den.
– Det var ett jättetufft ställe att bo på, kargt, och svinkallt. De elva barnen frös konstant.
Hennes mormor var ett av barnen.
Hon visar foton av släkten, men också torkade blommor i en ljusinstallation, vackra fotogram av blommor och en musiksatt film som beskriver hennes känsla av platsen.