I en ny utställning på Havremagasinet möts konstnärerna Maria Friberg och Knutte Wester.
Barn och barndom är den yttre gemensamma nämnaren för de utställningar som har vernissage i helgen. Men skildrade ur helt olika perspektiv – och med vuxenvärldens ansvar som ett brännande genomgående tema.
Maria Friberg är målare i grunden, men arbetar idag på ett måleriskt sätt med storformatskamera, kameraman och assistent. Hon har i sina fotografier valt att skildra barn ur västerländsk synvinkel.
– Jag har berört sådant som gnager i en i ens vardag. Pojken på högen av leksaker, han råkar vara min pojke, berättar hon.
Sonen är enda barnet och i och med att hon fick honom vällde det in leksaker som han fick i present genom dörren i deras hem.
– Den lilla människan som äger alla de här sakerna, det blir helt absurt, säger hon.
Trots att hon själv mest tänker på fiskarna som inte kommer att kunna fortplanta sig på grund av alla miljögifter i plasterna. Trots att det gör honom till en person som inte ser mormor när hon kommer, utan bara letar efter en ny leksak i hennes väska.
Och trots att hon själv är uppvuxen i ett hippiekollektiv, där hon lekte med banankartonger och fick med sig helt andra värderingar, har hon själv ofrivilligt dragits in i konsumtionssamhället.
– Det är jättesvårt att stå emot.
Något annat hon har studerat och gestaltat i sin konst är all teknik vi omger oss med. Men också ensamheten – som kanske alltid har funnits. Det mycket lilla barnet som ligger i sängen med en hörsnäcka i örat har väckt starka känslor, berättar hon.
– En del tänker att barnet är ensamt. Var är föräldrarna? Andra tänker bara att barnet har det mysigt och lyssnar på en godnattsaga.
På en annan bild sitter pojkarna i skolkorridoren och stirrar in i var sin mobiltelefon.
– För en del ser det hemskt ut, för andra inte. Jag tycker själv att det är en komplicerad fråga som jag vill belysa, men svaret låter jag vara öppet.
På något sätt är Maria Fribergs barngestalter ett offer för sin tid, för sin miljö. Det är också i allra högsta grad de barn som Knutte Wester skildrar.
Han har under sina år som konstnär ofta valt att förlägga sin ateljé till miljöer där utsatta människor lever. När han var nybliven förälder fick han ett stipendium som gjorde att han och hans familj kunde bo en period i Riga, där han etablerade kontakt med ett barnhem.
– Kombinationen av att just ha blivit föräldrar och att när man googlade ”Riga + barn” så kom det upp tiotusentals träffar på barnhemsbarn väckte en idé hos mig.
Han tillbringade många veckor tillsammans med sex sjuåringar på barnhemmet och skapade konst tillsammans med dem. När de hade fått träna ordentligt satte de igång att göra avgjutningar av varandra. Sedan tog han kroppsdelarna och satte ihop till en enda gestalt, en bronsskulptur som han valde att kalla Monument without a home (Monument utan ett hem).
Skulpturen samspelar med en film som visas i samma rum i utställningslokalen. I ena delen av filmen ser betraktaren hur barnen jobbar med avgjutningarna. I andra delen av filmen visar de runt på barnhemmet.
– Tanken var ett det skulle bli som ett kombinerat hemma-hos-reportage och kockprogram, förklarar han – fast helt i avsaknad av glans och glamour.
Barnens situation berörde honom starkt och när han återvände för en ny arbetsperiod några år senare och en dag tog med sin son, som då hade hunnit bli sju år gammal, fick han en metafor av honom.
– Först sa han att ”det här var ju inte så farligt, det var som ett dagis fast ingen kommer och hämtar dem”.
Sedan gick det upp för honom vad det innebar. Han som själv nyss gått i förskolan kom precis ihåg vilken skräck det var om föräldrarna kom för sent till hämtningen och kunde identifiera sig med hur det skulle vara om ingen förälder någonsin kom.
– Då grät han.
Att det är trångt och att brödet är lite torrt spelar kanske inte så stor roll. Men det gör den skriande bristen på vuxenkontakt.
Till utställningen har Knutte Wester färdigställt ett helt nytt verk som visas i källaren. Det heter En hemlig plats och är en berättelse om en plats där papperslösa flyktingar gömmer sig. En pojke på en video går runt och visar den osynliga avgränsningen till det område där han är tillåten att röra sig i.
”Om polisen kommer, så tror jag att de frågar föräldern, de går inte fram till barnet. Men om de går fram till barnet så kanske de frågar vems barn det är. I januari blir det fyra år jag har bott här”, berättar pojken.