– Du tar först en stor bit granit och börjar knacka och ta bort det som inte behövs. Sedan kommer du till de enskilda delarna.
Formationerna på isen, steg och vändningar, rörelser, ljus, dräkter och färger – det är massor att tänka på.
– De senaste veckorna har jag jobbat i princip dygnet runt. När jag sover drömmer jag om koreografierna, berättar hon och skrattar.
En grundläggande skillnad mellan dans och konståkning är att dansen ser man bara från ett håll.
– Isen däremot har fyra sidor och det sitter publik runtom. I konståkning har man också större plats och möjlighet att använda farten.
Som vanligt samarbetar hon med maken Alexander – han vet exakt vad som fungerar på is. Själv har hon sin bakgrund inom baletten.
Irina Majorova är född i Leningrad 1963, gift med konståkningstränaren Alexander Majorov och mamma till konståkarna Alexander, 23 år, och Nikolaj, 14 år. Hon arbetar som danspedagog och koreograf i samma konståkningsklubb som maken och dessutom i Luleå rytmik och balett där hon har klasser i balett.
– Jag tycker om all dans, men det är balett jag är bäst på.
Hon började själv dansa redan som liten. Vid tio års ålder kom hon in på en balettskola och när hon hade gått ut skolan hade hon målet klart i sikte – att utbilda sig till danspedagog och koreograf. I hård konkurrens tog hon sig in på den fyraåriga universitetsutbildningen.
– I Ryssland ser man det som väldigt viktigt att de som tränar barnen är utbildade. Det är en skillnad jämfört med i Sverige, även om det nu börjar märkas en förändring, åtminstone inom dansen.
Konståkningen kom in i hennes liv först senare, efter att hon arbetat några år som huvudlärare i en balettstudio. Det behövdes en vikarierande koreograf vid en stor konståkningsskola och hon blev tillfrågad om hon kunde ta vikariatet. En av konståkningstränarna hon skulle samarbeta med var Alexander Majorov.
– Jag var imponerad av hans arbete, hur han behandlade barnen och hur de älskade honom. Respekten vi kände för varandra i jobbet utvecklades till kärlek och vi blev ett par.
Så kom perestrojkan och gränserna öppnades. En dag kom en grupp svenskar och hälsade på i ishallen – medlemmar i Luleå konståkningsklubb.
– Vänskap uppstod på isen och nästa termin var det vi som åkte och hälsade på i Sverige.
När Alexander blev erbjuden tränarjobb i Luleå år 1990 var det ett stort beslut att tacka ja – men spännande.
– Det kändes jätteintressant att träffa människor i ett nytt land och vara med och utveckla åkarna i klubben.
Uppdraget förlängdes och när äldsta sonen skulle börja skolan beslutade de sig för att stanna i Luleå permanent, för att han skulle få en enhetlig skolgång. Så småningom blev även Irina anställd i klubben. Idag arbetar hon parallellt med konståkning och med dans. Hon känner att hon är på rätt plats i livet.
– Jag älskar att jobba med barn – att hjälpa varje individ att utvecklas till en vacker människa.
Hon har en stark tro på barnens egen förmåga. När hennes elever uppträder finns hon aldrig själv med på scenen, hur små de än är.
– Min metodik går ut på att lära dem att bli självständiga och våga uttrycka sig och stärka sin jagkänsla. Barn är jättekloka.
Om hon får fram elitkonståkare eller professionella dansare är av underordnad betydelse.
– Men det är klart, har jag lyckats inspirera någon att vilja satsa på det här, så är det roligt.