Det var tur att Bricken levde nÀr hon levde

KÀnner du Bricken? Vibeke Olssons romankaraktÀr som vÀxer upp pÄ Svartviks sÄgverk i slutet av artonhundratalet och som vi fÄr följa i flera böcker.

Krönikören Lina Stoltz har skaffat en katt, en process som visade sig vara mycket mer komplicerad Àn hon tÀnkt sig.

Krönikören Lina Stoltz har skaffat en katt, en process som visade sig vara mycket mer komplicerad Àn hon tÀnkt sig.

Foto: DRAGO PRVULOVIC / TT

Krönika2021-06-11 09:31
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Det allra första mötet med Bricken Ă€r nĂ€r hon rĂ€ddar en katt frĂ„n att bli ihjĂ€lslagen med yxa av suputen Åkesson som inte ens har rĂ„d med mat till de egna barnen och Ă€n mindre till en katta. Bricken fĂ„r visserligen behĂ„lla katten för sina förĂ€ldrar, men nĂ€r den fĂ„r ungar gör hennes pappa som man gjorde förr. Han sĂ€tter dem i en sĂ€ck, dĂ€nger dem i vĂ€ggen och dumpar dem sedan i sjön, och som vilken elvaĂ„ring som helst grĂ„ter Bricken förstĂ„s ögonen ur sig.

SjĂ€lv föddes jag förvisso ungefĂ€r hundra Ă„r senare Ă€n Bricken, men fortfarande under det förra Ă„rhundradet hade kattungar inget sĂ€rskilt vĂ€rde. Även jag har varit med om att man drĂ€pt dem redan vid födseln nĂ€r mamman varit ute och tjuvparat sig. NĂ€r man skulle skaffa katt kollade man efter lappar pĂ„ anslagstavlor, och det var inte sĂ€rskilt svĂ„rt att fĂ„ en gratis. Ibland kostade de femtio kronor, och sedan blev det ett par hundringar för att folk ville minska risken att de bara blev sommarkatter. Man tĂ€nkte sig att en liten summa skulle fungera som en sorts garanti för att komma till ett bra hem. 

PĂ„ förekommen anledning har jag under vĂ„ren lĂ€st otaliga hund- och kattannonser. Förutom att priset tio- eller tjugodubblats mĂ„ste köparen genomgĂ„ en process för godkĂ€nnande av uppfödaren. Först skriver man och berĂ€ttar vad man har att erbjuda katten/hunden och om man dĂ„ verkar nog intressant blir man kontaktad för ytterligare granskning. I min familj bestĂ„r de tvĂ„ vuxna av en dyslektiker som ytterst sĂ€llan formulerar sig i skrift och av en författare som livnĂ€r sig pĂ„ att laborera med sprĂ„ket. En ledande frĂ„ga: Vem av dessa tvĂ„ brukar oftast ha den bĂ€sta relationen till familjens husdjur? JodĂ„, undertecknad tar sitt fulla ansvar för skötsel och omvĂ„rdnad och kan vid tillfĂ€lle Ă€ven kela, men det Ă€r inte mig husdjuren stĂ„r vid dörren och vĂ€ntar pĂ„ klockan kvart över fyra. Tror folk att den som i skrift kan erbjuda ett bra hem Ă€r den som Ă€r mest lĂ€mpad att bli matte eller husse? Eller för den delen att den som har rĂ„d att betala mer tar bĂ€ttre hand om sitt djur? 

Det har vĂ€l blivit som i resten av samhĂ€llet, dĂ€r ord pĂ„ papper Ă€r det som rĂ€knas och dokument Ă€r viktigare Ă€n verkligheten. Det var tur att Bricken levde nĂ€r hon levde, för idag skulle hon nog aldrig lyckas fĂ„ en katt. TrĂ„ngbodd och fattig som hon var, med knappt skrivkunniga förĂ€ldrar. 

Visst Àr det bra att det inte föds en massa kattungar som ingen vill ha. Men trots allt, mÀnniska Àr mÀnniska och katt Àr ÀndÄ bara katt.