Viktor Andersson: Är det löjligt att skriva om hundar?

I området där jag bor och även promenerar med min hund har det blivit trångt i hundrastgården. Det senaste året har vi nästan varje vecka introducerats för nya hussar, mattar och hundar. Mest valpar, men också äldre jyckar som har blivit omplacerade eller räddats från det hårda livet som gatuhundar i Irland.

Med andra ord vet jag att nyheten om att allt fler har skaffat en fyrbent kamrat under coronapandemin inte är en falsk sådan. Möjligheten till hemarbete och inställda semesterresor har gjort det möjligt för fler att bli med hund. Jag hoppas bara att alla nya hundägare kan få livet med vovve att fungera också i framtiden.

Pandemin som sådan har redan satt sina spår i skönlitteraturen, vilket stora händelser som en världskris förstås alltid gör. Frågan är om vi framöver också kommer att få se spår av saker som indirekt kan härledas till pandemin. Kommer vi att vi få läsa om fler hundar nu när antalet hundägare har ökat?

Djuren har alltid funnits i skönlitteraturen, vilda liksom tama, men i takt med att de har försvunnit från vår vardag har de också försvunnit från böckerna. Återstår gör nästan bara katterna och hundarna, vilket i och för sig inte är så bara. Men att skriva om katter och hundar, är inte det lite löjligt? Det är väl ingenting som seriösa författare skulle slösa bläck på att skriva om? De skriver väl bara om viktiga och djupa saker?

Inget kunde vara mindre sant. Virginia Woolfs största publika framgång, medan hon ännu var i livet, var varken "Mot fyren" eller "Vågorna"; det var boken "Flush", en fiktiv biografi över den engelska poeten Elizabeth Barrett Brownings hund med samma namn. Kerstin Ekmans kanske bästa bok är kortromanen "Hunden", som handlar om en hundvalp som går vilse i en snöig skog och växer upp i det vilda. Leo Tolstoj skrev ett helt kapitel ur en hunds perspektiv i sin väldiga roman "Anna Karenina". Den mest gripande scenen i Knut Hamsuns roman "Pan" är när löjtnant Thomas Glahn skjuter sin hund Aesop. Och några av de vackraste sakerna som P.O. Enquist skrev handlar på sitt sätt faktiskt om katter. Listan kan göras lång.

Kerstin Ekman är en känd djurvän, inte minst gillar hon hundar. I den kommande romanen "Löpa varg" är kärleken till djuren ett bärande tema, de vilda liksom de tama. Den åldrade och respekterade jägaren Ulf Norrstig ser tillbaka på sitt liv, men när det gäller älgarna som han fällt är minnena suddiga och liksom jobbiga, däremot minns han med klarhet och glädje alla sina jakthundar – och den hund som han har nu, den gamla tiken Zenta, är lika mycket en romanfigur som gubbarna i jaktlaget och Ulfs hustru Inga.

Hundarna har alltid skänkt Ulf stor glädje, berättar han, inte minst deras korta intensiva liv och ovetskap vad gäller döden: "De har fått mig att förstå och att känna deras glädje i nuet." Men kan vi verkligen vara helt säkra på den saken, att hundar och andra djur inte är medveten om att de en dag ska dö. Kanske är det bara så att de är för upptagna med att leva för att tänka på döden och på tiden som rinner ut?

Det finns ett citat som felaktigt brukar tillskrivas P.O. Enquist. Egentligen var det faktiskt hans hund Pelle som yttrade orden när en rådvill Enquist i sitt "Sommar i P1" i juli 2009 frågade honom vad som är meningen med våra liv. "Lägg av", sa Pelle. "Vi ska alla dö en dag, men alla andra dagar ska vi leva."