Jag är en nattuggla, har alltid varit. På nätterna har jag läst, och många av mina finaste minnen kommer från de timmarna när böckerna får ta plats utan att störas av annat. Jag minns hur jag som tonåring läste Stokers ”Dracula” under månbelysta vinternätter i januari. Själva omgivningen speglade handlingen. Inom psykologikretsar kallas visst detta för ”ekvivalens”, vilket är när en yttre miljö speglar ett inre känslotillstånd. Så är det även med böcker.
Olika böcker passar för olika årstider. Det säger sig självt att en vinterbok gör sig dåligt på sommaren, och en höstbok går såklart inte att läsa med behållning i maj. Det finns dag- och nattböcker. Vissa böcker gör sig bra i skymningsljus, andra fungerar utmärkt i guldgul sol under sena sommarkvällar. Som läsare med känsla för ekvivalens är detta något man får acceptera och förhålla sig till. Man kan såklart läsa gotiska spökhistorier även på soliga sommardagar, men varför skulle man vilja göra det? Ungefär som att se på skräckfilm vid lunchtid. Klart att det går, men vad är poängen?
Därför kategoriserar jag numera min läsning utifrån årstid och väder. Jag tror att de flesta av mina favoritböcker är regnböcker, tätt följt av höstlövsböcker och böcker i lågt hängande oktoberdimma. Bland dessa återfinner vi gamla favoriter såsom ”Wuthering Heights” och Diane Setterfields ”Den trettonde historien”. Även månskensböckerna håller en fortsatt prominent position i hyllan, om än de under senare år fått se sig omsprungna av de mer eftertänksamma höstböckerna, där vi finner allt från Dostojevskij till Bruno K Öijer och Maria Gripe. Sommar- och solböckerna är förhållandevis få, vilket egentligen inte skadar då jag aldrig har någon sommarsemester. Bättre då att vara ledig på hösten och vintern då jag kan läsa mina regn-och snöböcker.
Nu lackar det mot vår och tyvärr har jag av olika orsaker inte hunnit med alla mina vinterböcker. Joanna Kavennas reseskildring ”The Ice Museum”, där hon söker efter det mytiska nordlandet Thule, har fått stå oläst, likväl som Fridtjof Nansens klassiska polarskildring. Några extra månskensböcker ska jag nog hinna med innan mörkret ger vika, men snart är säsongen över. Jag längtar redan efter mina höstböcker, men ser även fram mot de gråmulna vårregnsböckerna såsom Olga Tokarczuk ”Gammeltida och andra tider” samt Mo Yans ”Vitlöksballaderna”, som jag tror är en majbok. I litteraturens vida värld finns det inga dåliga väder.