Gertrud Hellbrand: Dagens deckargränser har spelat ut sin roll

Vad måste en bok innehålla för att kallas deckare? Som yngre författare tänkte jag att en deckare måste skildra polisarbete, gärna på ett vardagsrealistiskt sätt, och att den sortens böcker därför ofta skrevs av poliser, jurister eller journalister. Sedan dess har spänningsgenren i Sverige genomgått en stor förändring. Deckare kan se ut på en mängd olika sätt, och till slut vågade jag själv ta steget och börja skriva spänning.

Så vad klassas numera som en deckare? Nätbokhandeln Adlibris skiljer fortfarande mellan deckare/kriminalromaner och thrillers i sina kategorier, medan Bokus och Akademibokhandeln sorterar all spänning under rubriken deckare. Det bör förstås finnas med ett mordfall, eller annat grovt brott, men det behöver absolut inte vara en polis som löser mysteriet. ”Detektiven” kan lika gärna vara en privatperson som hamnar i en farlig situation eller hinns ikapp av sitt bortträngda förflutna. Eller så är huvudpersonen rentav själv kriminell. 

En del säger: ”Jag läser inte deckare.” Kanske ser man fortfarande den gamla schablonbilden för sig, av en trött poliskommissarie som löser bestialiska och blodiga mordfall? Kanske tänker man sig något ytligt och spekulativt?

Men att generalisera om alla de titlar som trängs i deckarhyllorna är lika meningslöst som att dra alla ”litterära” romaner över en kam. 

Sanningen är att gränserna flyter. Den svenska deckarmarknaden har med sitt breda urval allt mer kommit att likna den anglosaxiska. Ofta är det svårt att dra en tydlig gräns mellan deckare och psykologisk thriller, mellan spänningsroman och samtidsskildring. Många deckarförfattare rör sig bort från städernas polisstationer, till andra sammanhang och miljöer. De lånar språk och ämnen från den litterära romanen, medan romanförfattarna i sin tur snor berättartekniska grepp från spänningsgenren. Så vad spelar det egentligen för roll vad det står på skylten i bokhandelshyllan? 

När vi väl läser något som är bra, är genrebeteckningar det sista vi tänker på.

Gertruds 3 tips

David Ärlemalm 

Allt för Bodil (Bokförlaget Forum)

Nu har tredje delen kommit i sviten som inleddes med debuten "Lite död runt ögonen" och uppföljaren "Som natten". Arto är en före detta småkriminell missbrukare och pappa till elvaåriga Bodil. Medan han jobbar om kvällarna rör hon sig ute i Söders skateparker. En natt ser Bodil en brutal misshandel. Hon berättar inte för någon, men när offret dör på sjukhus finns plötsligt en mördare på fri fot och hon är enda vittnet. Förutom stilsäker Stockholmsskildring är detta en angelägen berättelse om människor på samhällets skuggsida. Här finns våld och mörker men också ljus, i skildringen av relationen mellan förälder och barn, och den obändiga kärlek som spirar där. Det är en välskriven roman om social utsatthet – och en spännande bladvändare. 

Tarryn Fisher 

En ärlig lögn (Harper Collins)

Efter "Allt du inte vet" och "Fruarna" är Tarryn Fisher aktuell med en ny bok på svenska. Skulpturkonstnären Rainy har lämnat New York för en lugn tillvaro uppe i bergen i Washington State. Men när hennes väninna kidnappas under en tjejhelg i Las Vegas, anar Rainy en koppling till sitt eget kaotiska förflutna. Berättelsen varvar tjejgängets intrigerande i det glittrande Las Vegas med återblickar till händelser i Rainys barndom. Och det är i återblickarna som det verkligen bränner till, i skildringen av manipulation och hjärntvätt i en sluten sekt, och av en ung flickas extrema utsatthet och starka beslutsamhet att överleva och göra sig fri. I den rafflande upplösningen tvingas den vuxna Rainy att än en gång konfrontera sina demoner.

Anna Platt 

Ingen du älskar kan dö (Bazar förlag)

Detta är berättelsen om ett brott och dess följdverkningar. Lena ska öppna pensionat på Mallorca när liket av en okänd man hittas på hennes nya tomt. Hon blir besatt av att ta reda på vem han var. Bianca inleder en relation med sin gifta chef på Stockholmsförlaget, men kan omöjligt bli kvitt tankarna på brodern som försvann för fyra år sedan. I irländska Sligo har Shane just fått veta att hans pappa inte är hans biologiske far. Dessa tre personers öden flätas successivt samman i Anna Platts välskrivna spänningsdebut. Stundtals känns det som att läsa en roman av Sally Rooney eller Therese Bohman, men Platt förlorar aldrig spänningsintrigen ur sikte, utan lyckas skapa en intrikat bladvändare där läsaren bara måste få veta hur allt hänger samman.