Det var konsten som nazisterna först gav sig på

Ja, valet gick som det gick. Glad är jag inte. Men hur ska de kommande fyra åren gestalta sig?

Elisabeth Ohlsons bild ’Nattvarden’ ersatte konstnärens tavla ’Paradiset’ vid altaret i S:t Pauli kyrka i Malmö i januari 2020.

Elisabeth Ohlsons bild ’Nattvarden’ ersatte konstnärens tavla ’Paradiset’ vid altaret i S:t Pauli kyrka i Malmö i januari 2020.

Foto: Pressbild

Krönika2022-10-17 16:32
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Journalistiken i rollen som den granskande fjärde statsmakten har sin givna roll, konsten som ett slags femte statsmakt, har sin. Det menar i alla fall den tyska konstnärsorganisationen ZPS – Centrum för politisk skönhet (tyskarna stavar Zentrum med Z). Dess frontfigur Philipp Ruch har sagt att ”Vore västvärlden en juridisk person skulle denne sedan länge sitta i fängelse för underlåtenhet att bistå nödställda”. Kanske tänkte han på Tysklands stolta avståndstagande visavi nazismens brott mot utsatta, försvarslösa judar i relation till flyktingars status och situation runtomkring oss? Var hittar vi minnesplaketterna över alla de som dör på Medelhavet?

Om detta och mycket mer skriver essäisten och kritikern Stefan Jonsson i sin nyutkomna bok ”Den otyglade skönheten – 5 saker konsten vet om demokratin”. Så vad är det då konsten vet om demokratin? Vad är det vi får syn på genom konsten och kulturen? Jag tänker bland annat på Elisabeth Ohlson Wallins utställning Ecce Homo (Se människan) från 1998 och dess brutalhumanistiska sätt att fånga upp hur samhället – och prästerskapet – bemötte homosexuella under den värsta aidstiden: Det var Guds straff, inget annat. Utställningen var ett bländande försvar för humanismen där Jesus skildrades som en lidande homosexuell. Bilderna skapade ett ramaskri (för att citera Bibeln) i samhället och Ohlson Wallin liksom ärkebiskopen Karl Gustav Hammar som försvarade bilderna, till och med mordhotades. Konst kan vara farlig för makten. Glöm inte att det var konstnärerna och konstens plats i samhället som nazisterna först gav sig på innan de marscherade vidare mot avgrunden.

I våra tider där nationalistiska, populistiska partier vinner terräng inte bara i Sverige, har kulturen ett ansvar. Konsten vet något om samhället i sin egen rätt, menar Stefan Jonsson. Rent etymologiskt stammar ordet ”samhälle” ur att hålla samman. Och kulturens roll har Sverigedemokraterna som få andra partier förstått. SD och KD vill instifta en litterär kanon med äktsvenska tongångar, de vill främja ett trallande falurött Skansen, de vill banta Public Service då somliga blir rasande när SVT sänder ”Sagan om Karl Bertil Jonssons julafton” där som bekant en svärmisk Karl Bertil ligger och drömmer om Sherwoodskogen och Robin Hoods kamp för de fattiga: ”att ta från de rika och ge åt de fattiga”. Tvättäkta kommunism eller hur! Eller månne humanism?