Detta är ett karaktärsmord på en författare

För 40 år sen dog Edith Unnerstad, den finlandssvenska författaren bakom böckerna om familjen Pip-Larsson. Unnerstad hade varit verksam som barnboksförfattare i sjutton år när hon fick sitt stora kommersiella genombrott med Kastrullresan 1949. Redan till julen året därpå rullades en filmversion upp på biograferna.

Serien om Pip-Larssons visades i SVT hösten 1998. På bild; Fr.v. Freja Lindström "Rosalinda", Jakob Ekelund "Pappa", Nisse Ahlman "Knutte", Frida Bjernheim "Miranda", Anna-Lena Hemström "Mamma", Erik Thorsén "Lasse", Emelie Rosenqvist "Desdemona" och Rufus Mellström "Pysen".

Serien om Pip-Larssons visades i SVT hösten 1998. På bild; Fr.v. Freja Lindström "Rosalinda", Jakob Ekelund "Pappa", Nisse Ahlman "Knutte", Frida Bjernheim "Miranda", Anna-Lena Hemström "Mamma", Erik Thorsén "Lasse", Emelie Rosenqvist "Desdemona" och Rufus Mellström "Pysen".

Foto: Anna Littorin

Krönika2022-10-03 10:47
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den första boken om sjubarnsfamiljen Larsson vann första pris i en manustävling som utlysts av det unga förlaget Rabén & Sjögren, där Astrid Lindgren var verksam som både författare och redaktör. Efter en positiv start svängde relationen mellan de båda succéförfattarna och Unnerstads förlagsärenden övertogs av Hans Rabén. Det är inte känt precis vad som kom emellan Unnerstad och Lindgren, men i en DN-intervju från 2018 menar den mångåriga Rabén & Sjögren-medarbetaren Kerstin Kvint att Edith Unnerstad ”var en av dem som var ordentligt avundsjuk på Astrid.” Kanske fanns där också ett förklarligt mått av skepsis och bitterhet gentemot den yngre kollegan som snabbt tillskansat sig ett enormt inflytande över den lavinartat växande barnboksbranschen i Sverige efter kriget. Att Lindgren skulle gå till historien som en oförvitlig smakdomare, närmast ett slags gudom, stod inte nödvändigtvis klart för alla när författarskapet var blott fem år ungt. 

Om vi bortser från tvister och missämja från mitten av förra seklet, finns dock en hel del som förenar Edith Unnerstad och Astrid Lindgren. De delade, i synnerhet under 1950- och 60-talen, en fantastisk förmåga att införliva humor och genuin känsla i idylliska episoder. Varken Bullerbyn eller familjen Pip-Larssons ambulerande, hästdragna tillvaro lär ha speglat särskilt många barns verklighet ens när böckerna först gavs ut för över 70 år sedan. Ändå framstår historierna som helt sanna och riktiga, i ett då, i ett nu, i en barndomsdröm som är nostalgisk och visionär på en och samma gång. Allt som kunde ha varit. Allt som skulle kunna bli. 

Jag tror att det är därför jag och mina barn, sju och tio år gamla, precis lika andlöst följer syskonen Desdemona, Miranda, Rosalinda, Lasse, Knutte och lille Pysen på deras månadslånga föräldrafria seglats på Östersjön i "Nu seglar Pip-Larssons" från 1950. (Även om just den boken är lite överlastad med obegripliga båttermer - kan det ha varit detta som den rigorösa redaktör Lindgren hade mage att ifrågasätta?)

Våra Pip-Larsson-utgåvor är från 1970-talet, upphämtade från bibliotekets magasin. De har framsidesillustrationer av Ilon Wikland och fickor längst bak, med rikt ifyllda bokkort från Bibliotekstjänst. 

På Bokus och Adlibris hänvisas den Unnerstad-intresserade till skralt producerade e-boksversioner, utgivna (med en gäspning?) 2021 av Saga Egmont. Det känns lite som ett karaktärsmord på en författare som ännu, 40 år efter sin död, är väl förtjänt av unga och gamla läsares kärlek och uppmärksamhet.