Yttrandefrihet, som var årets tema, omfattar givetvis förekomsten av alla upptänkliga åsikter – så länge de inte utgör ett lagbrott.
Mycket känslor har varit i omlopp kring nämnda tidnings deltagande i mässan. Hur kan man tänka kring tidningens medverkan? Ja, att till exempel hindra ett folkvalt, högerextremt riksdagsparti från att uttrycka sig i public service-media, ligger inte i linje med svensk yttrandefrihet. Att däremot bereda plats för en enskild tidnings liknande åsiktsbildning på en bokmässa, som anordnas av en koncern med ”syftet att främja näringslivet”, är inte samma sak. En privat aktör kan mycket väl välja att tacka nej till en sådan tidning.
När jag efter några års frånvaro besöker bokmässan är trängseln och den budskapsmättade ljudnivån densamma. Namnkunniga och volymstarka montrar slår inte sällan ut hörbarheten hos intilliggande utställare med skralare ljudanläggningar, när jag sicksackar mellan mässans nordliga inslag.
Lite förvånande är Aftonbladets undermåliga monterljud under bokaktuella Mattias Alkbergs framträdande – hans dikter drunknar närmast helt. Samma sak i Café Europas monter, granne med årets temamonter, när författaren Theres K Agdler resonerar om att Norrland är en plats man hamnar i, att ingen vettig kulturarbetare väljer Norrland.
Hon ser likheter mellan att både Norrland och boken (som företeelse) beskrivs i negativa ordalag och lanserar som motvikt Norrlands futuristiska manifest, som återfinns i boken Norrlands Futurum. Genom att byta ut orden ”kvinna” och ”kvinnligt” i delar av Hélène Cixous Medusas skratt landar Agdler i uttalanden som ”Norrlands uppfinningsrikedom är outtömlig, som musiken, måleriet, skriften: hennes fantasiflöden är o(er)hörda”.
Lika uppfriskande som nya manifest är det att norrländska litteratursällskapets tidskrift Provins utsågs till årets svenska kulturtidskrift under mässan. Lite mer dystert blev det mellan raderna när litteratursällskapets ordförande David Väyrynen och dess sekreterare Helena Fagertun (tillika en av Provins två redaktörer) presenterade en rundringning bland sällskapets medlemmar. Genomgående redogör vittnesmålen för brist på kontakt med kollegor och en önskan efter mötesplatser: ”Det är inte så att man pratar litteratur i Pajala. Tur att man kan skicka e-post och åka till Luleå.”
Dysterhet får nog även sägas omgärda Ann-Helén Laestadius framträdande i Norrskensmontern (en ny gemensam satsning av regionerna i norr). Hennes ungdomsbok Tio över ett skildrar flytten av Kiruna, ett ämne som hon tidigare skildrat i reportage och radioteater. Hon växte själv upp på Bromsgatan i Kiruna under 1970- och 80-talen, i ett av de kvarter som nu rivs.
Hennes rädsla från den tiden – med snacket om privatisering när LKAB gick dåligt – har format nya boken. I Tio över ett mullrar sättningarna under jord lite när som helst, det är inte längre bara skakningar vid de nattliga sprängningarna. ”Jag har svårt att se att alla mina kvarter är borta”, säger Laestadius.
Litteraturens kraft manifesteras förstås på bokmässan, inte minst i oasen Rum för poesi – som i år även förvandlades till det intressanta Rum för översättning. Men en övergripande dysterhet tycks ändå ligga i luften.
På ett seminarium om yttrandefrihet med korrespondenterna Cecilia Uddén (Mellanöstern), Anna-Lena Laurén (Ryssland) och Ola Wong (Kina) tecknade de samfälligt en nattsvart samtidsbild av sina respektive bevakningsområden: Satiren är stendöd i både Ryssland och Egypten – där man numera också riskerar fängelse för spridande av ”falska nyheter” – medan myndigheterna i Kina, när de så önskar, omvandlar nätet till ett kinesiskt intranät och ”stänger det kinesiska folkets himmel”.
Anna-Lena Laurén summerar trions framtidsutsikter när hon konstaterar: ”Det kommer att bli värre innan det blir bättre.”