Det handlar ju inte om ämnet. Att låta fyra kvinnor i vårt lands medieelit i ett till synes fritt samtal reflektera över uppväxt, ålder, kropp, utseende, klimakteriet, kärlek, sex, jämställdhet, arbetsliv, kris och vänskap är viktiga samtal i vår samtid. Nu talar vi inte klimatkris, krig eller världspolitik. Istället de vardagliga utmaningar och glädjeämnen som faktiskt får oss att kliva ur sängen varje morgon - som att älska någon, få uppskattning, ha ett arbete man trivs med och vara nöjd med sin dagliga gärning. Helt enkelt att leva när 50 år av ens livslängd passerat och vardagen står i givakt i kroppen, arbetet och det sociala livet.
Varför når då icke författaren Mari Jungstedt, radioprofilen Annika Lantz, programledaren Anna Lidman och författaren Mian Lodalen fram i Cecilia Gustavssons bok, trots aktualitet och betydelse.
Ja, troligen för att Gustavsson valt en form där samtalet snarast är bekräftande än utmanande. Här får fyra kvinnor med närmast identiska yrken berätta om sina tillkortakommanden och tvåsamhetens komplikationer. Skilsmässor, svek, ragg på krogen, panikångest, sviktande självkänsla, bra sex, dålig sex, närande och tärande kärlek och inte minst de sjunkande hormonnivåerna vid klimakteriet, är alla embryon till smärtpunkter i denna bok.
Tyvärr flödar samtalet i en sorts konsensus och känns slutligen nästan som en PR-kampanj för ett antal kändisar. Så varför, om nu Cecilia Gustavsson, verkligen ville ha ett fördjupat samtal om kvinnors livsvillkor efter 50 år, samlade hon inte en brokigare skara kvinnor, med andra erfarenheter. Det handlar inte ens om frågan centrum-periferi, klass eller etnicitet, även om de varit intressanta. Snarare en mer utmanande diskussion där olika perspektiv tillåts mötas istället för närmast en bekräftelseskrift för de som vill och har ekonomiska förutsättningar att bryta upp och börja ett nytt liv.
Undantaget är Mian Lodalens normkritiska erfarenheter som stundtals bjuder på nya infallsvinklar. Exempelvis detta statement med anledning av hennes egna sjunkande hormonnivåer och minskad sexlust; ”Alltså när män förlorar lusten- tänk på alla potensmedel för dem. ’När blir en kvinnas förlorade lust någonsin en katastrof?’. Det finns inget samhälle som talar om det, som ens ser det som ett problem”.
Och visst har hon rätt. Det borde vi verkligen tala om vid 50, men också ge plats för fler röster.