Krönika
Timbrojuniorerna, de kan fortfarande skriva instick med statistik om världens liberala framgångar sedan det senaste sticket i exakt samma ämne publicerades, som regel en månad tidigare.
Medan världen brinner och suckar tittar de bort och leker evighetsmaskin. Dessa patentliberaler med sina illuminerade världskartor om hur allting bara blir så mycket bättre när allt fler har tillgång till smarta telefoner, negativ ränta och appar som håller reda på turistorternas väderlek. I den bästa av världar som ändå kan bli så mycket bättre. Finns det inga appar om den pågående miljökatastrofen?
Nej, istället fusionerar man några enkla tankar, tron på teknologin (vi lagrar koldioxid i underjorden och fortsätter den fossila förbränningen) med tron på marknaden (ständig tillväxt är historiens mål och mening) och inbillar sig att två olika sorters tro på saligheten är lika med en sorts klart medvetande.
Inte lika med dubbel obskurantism alltså, utan lysande och egentlig insikt. Och vid det laget har tanken helt upphört att verka och ersatts av pumpande glädjeimpulser mot lustcentrums mest basala ganglier. Hjärnans belöningssystem kidnappas av en enkel dogm och istället för ny upplysning fyller totalitära troll och Murdochmedia planeten full med lögner.
Sammantaget uppstår ett bisarrt fenomen. De enerverande varningstjut vi andra hör ljuda när dessa tankesmedjor, underledare, debattartiklar, låtsasrapporter och valstrateger tar till orda, det låter i deras egna öron som ett enda, samfällt segervrål. Över den enda vägens politik, som en numera senior politiker en gång formulerade det.
Alltmedan jordklotet tydligare och tydligare formulerar sitt varför?
Varför formuleras inte istället en strategi utifrån sanningen att vi lever i antropocens epok? Att människan blivit ett geologiskt begrepp, snart lika ödeläggande för jordens utveckling som meteoritsmällen mot dinosaurierna en gång. 1800-talets tre olika politiskt proklamerade sanningssystem kommer att framstå som lika obsoleta som kyrkans tro på skapelseberättelsen en gång. Jo, alla tre, Scrutons konservatism och det som är ännu värre, Timbro och den lallande liberalismen och faktiskt också socialismen, den trötta och inte alls rosiga negationen till just liberalismen. Var tid har nog av sina egna missuppfattningar, den som idag skulle lansera merkantilismen som ekonomiskt program skulle inte ens platsa i SD.
Dags för diskussion, formulering av detta nya program utgör demokratins fortsättning.