Krönika
Jag tittar på mobilen, klockan är 20.03 och skärmen är fylld av pushnotiser från tidningarna. Jag har vaknat upp till en tid av kris. Jag vrider lite på mig, och en skjutande smärta från ländryggen färdas genom mina ben. Jo, min rygg har gett upp. Det är därför jag är så trött. Eller, i alla fall delvis. Det är som att min kropp har tagit myndigheternas råd om att begränsa sin rörelsefrihet på alldeles för stort allvar. Min litteraturskadade hjärna börjar leta efter symbolik och tänker på uttrycket ”the way of all flesh”. Att allt kötts natur är att förtvina och dö. Att kroppslig smärta är döden i miniatyr. Den påminner mig om att min kropp inte kommer hålla för alltid. Jag har vaknat upp till en tid där döden på ett samhälleligt plan har gjort sig mer närvarande än vad den brukar. Myndigheterna uppmanar mig att stanna hemma, eftersom min blotta närvaro i mataffären kan orsaka att någon annans liv tar slut.
Många känner sig fängslade i omständigheterna: på vissa platser arrangeras det protester och på vissa platser struntar befolkningen i restriktionerna. Rörelsefriheten är så pass viktig för dem. Jag försöker sätta mig upp i soffan, men inte ens det tillåter ryggen. Friedrich Nietzsche skrev några berömda ord om frihet ”Du kallar dig fri? (…) Fri från vad? Vad bryr det Zarathustra! Men ljus ska din blick förkunna till mig: fri till vad?”. Att fokusera på vad jag vill vara fri till, och inte vad jag vill vara fri från tycker jag öppnar upp frågan om vilket syfte frihet har.
Vad vill jag egentligen vara fri till? Klippa håret? Träffa familjen? Nietzsche, och många filosofer med honom argumenterar för att frihet är en aktiv mental process. Att världslig frihet, inte ens är något som människan egentligen önskar när hon väl får det. ”Du vill gå ut i världen (…), med något slags löfte om frihet, något som de i sin enfald och medfödda omåttlighet inte ens kan föreställa sig och som de fruktar och skräms av, eftersom det aldrig funnits något för människan och det mänskliga samfundet något mera outhärdligt än friheten!” Krassa ord av Fjordor Dostojevskij i hans Bröderna Karamazov, men han lägger vidare fram en teori om att världslig frihet inte kan existera utan smärta. De är förbundna. Och, om då smärta är döden i miniatyr är den världsliga friheten i förbund med döden. I vår tid är det sällan lika aktuellt som nu, när ett utövande av rumslig och världslig frihet så som att gå på affären faktiskt kan leda till detta.
Nu är denna krönika snart slut, och jag är rumsligt och fysiskt mer begränsad än jag brukar. Men det har också givit mig tid att kontemplera en sinnlig frihet. En frihet som inte är beroende av min fysiska kapacitet och är betydligt svårare för någon annan att ta ifrån mig.
