Det är en döende plats – som för ett jävla liv

Magnus Tosser bevittnade en historisk nedmontering av Hooja. "Möta Malmberget i discorök, fan är det nu jag ska dö?"

För första gången någonsin uppträdde Hooja på hemmaplan och för sista gången arrangerades en konsert i Malmbergets sporthall.

För första gången någonsin uppträdde Hooja på hemmaplan och för sista gången arrangerades en konsert i Malmbergets sporthall.

Foto: Pia Hanzi

Krönika2022-10-22 23:02
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
undefined
Det blev två konserter för Hooja under lördagen, klockan 16.00 var majoriteten av besökarna unga fans och på kvällen kring 21.30 var det en betydligt livligare publik.

För den som inte besökt Malmberget kan det vara svårt att skapa sig en rättvis bild av hur det ser ut i dag. På orten som en gång hade 11 000 invånare och fyra biografer har ridån gått ner, även om miljöerna påminner om både "The walking dead" och "Pestens tid". På ödelagda gator ekar spår av byggnader, mänsklighet och folkliv i ett utplånad centrum.

Från sporthallen är det bara några hundra meter till gropen som beslutsamt demonterat samhället. På platsen, som stått tom sedan ståtliga Focushuset revs för ett år sedan, återstår grus med ruiner som närmaste grannar.

Det är en döende plats, som för ett jävla liv.

undefined
Det blev en kväll att minnas tycker Magnus Tosser som fruktade för sitt liv när Malmberget skakade.

Sprängningar och sättningar har ständigt skakat om gruvorten, men inget har ekat lika långt som en låt om att blanda frukt och sprit med flit. Gruvbrytningen i Malmberget har genom åren gjort byggnader sneda och husgrunder sönderspruckna, men spåren som gruvarbetaren från Gällivare satt går djupare ner i landet.

I ett snart utplånat Malmberget har träd och gräs kämpat sig upp ur asfalten och naturen tar över i takt med att gropen växer. Men ingenting har vuxit och tagit över lika markant som Hooja.

undefined
Snöslunga, brandsläckare, motorsåg och spade på scenen. Hooja och DJ Mårdhund bjöd på det mesta.

Kontrasterna mellan en döende idyll utanför sporthallen och ett bubblande liv innanför väggarna är monumentala. Under två konserter visade Gällivare upp alla sina sidor, från gulliga barn på axlar och sittplats (vid 16-dansen) till svettiga klungor av partydjur (klockan 21).

DJ Mårdhund lyfter spaden över huvudet och folk blir som galna, Hooja startar motorsågen och rivningen av sporthallen kan börja. Öppningen "Där gäddan simmar" går i samma takt som tvåtaktaren och när Gällivares (dolda) ansikte utåt sedan sjunger "nu jävlar river vi stället" i låten "Jukkasjärvi" tror jag på honom. Det går att kalla Hooja för ploj men den här gången är det på riktigt. Nu jävlar river de stället. 

undefined
Den mystiska artisten Hooja har vuxit sig större än Kaptensgropen och har satt spår i hela Sverige.

Det finns en rad anledningar till att två Gällivare-snubbar spelas över hela Sverige och får Magnus Uggla att blanda deras fruktdrink. De humoristiska och bananiga texterna har givetvis hjälpt till, men de fastklibbande melodierna med EPA-dunk är troligtvis framgångsreceptet. På scenen lyfter musiken fötter från gympagolvet gång på gång.

Låtarna är behållningen och festen. Visst är det kul att se "Mårdis" fuldansa och detaljerna med tält, snöslunga och brandsläckare på scenen är smått genialiska, men i övrigt är huvudrollskaraktären Hooja en tämligen stelbent norrbottning som inte är alltför underhållande att se på.

Vad spelar det för roll när Malmberget går "På disco", Hooja "Levererar" och publiken vill bara ha "Mer & mer".

undefined
Det blev två konserter för Hooja under lördagen, klockan 16.00 var majoriteten av besökarna unga fans och på kvällen kring 21.30 var det en betydligt livligare publik.

Biljetterna till 21-spelningen tog slut på två och en halv minut och är lördagens egentliga huvudupplevelse. Den extrainsatta matinéföreställningen får räknas som en stor bonus – och lagom uppvärmning inför det stora skalvet. Jag är glad över att typ hela kommunens lågstadiebarn fick chansen att se sina stora idoler men framförallt lättad över att de inte behövde se vad som pågick senare under kvällen.

Flera hundra personer hoppar konstant i 40 minuter – och ibland lyckas de på något sätt hoppa ännu mer i låtarnas crescendo. Är det klokt? Är de här människorna hullu? Det här scenariot har knappast funnits med i beräkningarna när Kaptensgropens expansion diskuterats. Då kunde väl ingen ana vad "Donkey kong" och "Banan, melon, kiwi & citron" skulle göra med folk. 

Möta Malmberget i discorök, fan är det nu jag ska dö? 

undefined
Hooja och vapendragaren DJ Mårdhund hade fullt upp under lördagen och skakade liv i ett döende samhälle.

Recension

Hooja

Malmbergets sporthall, lördag 16.00 och 21.30

Längd: 40 minuter.

Publik: Storögda små personer och småögda stora byggnadsrivare.

Bäst: "Banan, melon, kiwi & citron" gör någonting med människor som det borde forskas i. Ren tur att nya "Radion dånar" inte var inlyssnad, för den har potential att riva stora hål i marken.

Sämst: "In i dimman", "Skogsrejv" och "Livet på en pinne" är kvällens segaste åtta minuter.

Betyg: 4

undefined
Hooja
Låtlistan

Alla lördagens låtar i ordning:

1 "Där gäddan simmar", 2 "Jukkasjärvi", 3 "På disco", 4 "Levererar", 5 "Går det bra?", 6 "In i dimman", 7 "Skogsrejv", 8 "Livet på en pinne", 9 "Polers", 10 "Mer & mer", 11 "Donkey kong", 12 "Radion dånar" (premiär). Extranummer: "Banan melon kiwi & citron".