Ljust ser det inte ut. Optimisten fÄr kisa hÄrt för att se en öppning för musikscenen till hösten. Höstens konserter stÀlls in en efter en och de som hÄller kvar tvingas stÀlla om och bli digitala.
LivesĂ€ndningarna började smĂ„skaligt med âsessionsâ nĂ€r vi fortfarande trodde att sommaren lĂ„g framför oss, till att det idag Ă€r festivaler med stora namn som lineups. SĂ€ndningarna Ă€r ofta gratis och för alla att ta del av, det Ă€r underhĂ„llande och Ă€r en kreativ lösning. Men hur lĂ€nge till kommer vi tycka det? I vilken utstrĂ€ckning kan en livesĂ€nd konsert leva upp till den verkliga produkten i förlĂ€ngningen? Vad blir skillnaden frĂ„n att slötitta pĂ„ gamla upptrĂ€danden frĂ„n AllsĂ„ng pĂ„ Skansen, eller till och med musikvideos, pĂ„ Youtube?
Det Ă€r heller ingen guldgruva för varken arrangörer, scenarbetare eller artister. En artist jag pratat med sa âdet handlar nog mer om att promota sig, inte ersĂ€tta en inkomstkĂ€llaâ.
Och just ekonomi Àr nÄgot som leder oss in pÄ den gnagande oron för lÀnets musikliv. Hur ska det kunna stÄ pÄ fötter om 50-grÀnsen kvarstÄr? Och om 50 personer fÄr tillgÄng till konsertbiljetter, vad kommer de dÄ kosta för att göra mödan vÀrd för arrangemanget? Kommer vem som fÄr ta del av musiken bli en klassfrÄga? Om, hur kommer dÄ scenen att utformas om konsumenterna inte bestÄr av en socioekonomiskt mÄngfald?
I Storbritannien har en âcoronasĂ€kradâ konsert hĂ„llits för 1000 mĂ€nniskor. Enligt Svenska Dagbladet, har publiken stĂ„tt sĂ€llskapsvis pĂ„ markerade ytor och med tydliga in- och utpassage tider för att undvika trĂ€ngsel. En win-win pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt. Musikerna, arrangörerna och scenarbetarna blir sysselsatta och publiken fĂ„r uppleva livemusiken. Men en frĂ„ga kvarstĂ„r Ă€ndĂ„:
Kommer nÄgot nÄgonsin kunna övertrÀffa en stökig konsertmiljö med skor som klistrar fast i golvet av spill frÄn sötsliskiga drinkar, lyssna pÄ livemusik med frÀmlingars kroppar klistrade mot sig i ett publikhav och att skamlöst hÄngla pÄ ett dansgolv?
Jag har inte svaret pÄ nÄgon av frÄgorna jag stÀller mig. Kanske klarnar allt under nÀsta vecka nÀr kulturministern Amanda Lind ska komma med nÄgot slags besked om vad branschen kan vÀnta sig. Kanske Àr vi pÄ vÀg mot en ny, annorlunda tid, och vem vet, den kanske besvarar frÄgorna pÄ ett mer utopiskt sÀtt Àn sÄ hÀr.