Låt vågen ebba ut

Jan-Olov Nyström är trött på söndagsutflykter som avbryts av flytande lik i vassen och de klichétyngda spanare som oundvikligen utreder fallen. Är det möjligen dags för deckartrenden att dö?

Foto: Fotograf saknas!

Krönika2016-09-30 12:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag vill ha verkligheten i fantasin tillbaka. Är less till illamående på att världen bara kan gestaltas i deckarformat. Att medvetandet måste silas genom thrillern, mordgåtan, den utdragna spaningen och upplösningen.

Jag vill ha fiktion som inte enbart gör mig föreställningen om en enda stor, brottslig show där hela världen och allting i världen ingår. Från Islands snöstormar till Söderhavsöarnas palmsus. För att inte tala om charmen hos engelska turistbyar, Ystads slättmarker eller Gotlands raukar. Jag vill inte veta mer om polisernas urusla äktenskap, deras utbrändhet och cancer, deras tungsinne, ursinne, skarpsinne.

Jag vill se vanliga scenerier, där söndagsutflykten inte plötsligt hittar ett flytande lik i vassen, där barnen som leker i skogsdungen inte petar fram en fot under löven, där joggaren inte snubblar över en nyihjälslagen om morgonen. Det måste finnas en verklighet i fiktionen som inte handlar om lik. Det måste finnas författare som vågar ta steget att avstå från mord, det måste finnas engelska kyrkogårdar där liken enbart återfinns under jord.

Deckarvågen förgiftar inte bara tv-tablåerna, den förgör vår läsning, våra vanor, vårt umgänge med språket. Fantasin, som kan göra romanläsningen till en frihetshandling reduceras till at följa enkla orsakskedjor utan minsta överraskningar, ja, kanske att ännu mer våld följer i de osannolika finalerna efter den obligatoriska likparaden. Samhällskritiken atrofierar till förtorkade schabloner, persongallerierna står som typkataloger där vi känner igen kategorin efter två repliker. Vaxkabinetten pratar.

Det är så uselt, detta att även de mycket goda författarna numera frestas att lägga till ett thrillermoment i sina böcker. Släppa efter för lite deckaranspänning i kapitelsluten, några obligatoriska cliffhangers, filmhantverk istället för språkhantverk. Deckarintoxikation.

Det är så trist detta, att de verkligt skickliga deckarhantverkarna inte bara ger upp mördandet, och skriver om helt vanlig dramatik istället, utan närvarande klichétyngd spanare. I en enda tv-serie under sommaren gick det ju bra, Dr Frost skapade intresse nog runt sin person med hjälp av raseri och hämndlystnad. Ingen dog.

Mera sådant. Låt deckarvågen ebba ut, ge oss medvetandet om världen tillbaka. Återskapa litteraturen.

Jan-Olov Nyström