För elva år sedan invigdes Kulturens hus och tillvaron för musiklivet i Luleå förändrades drastiskt. Den rödklädda damens betydelse för stan har behandlats förr, under tio år har vi berikats med mängder av konserter, föreställningar och minnen vi aldrig skulle fått uppleva annars. Antalet snittbesök på musikevenemang per Luleåbo måste ha ökat radikalt och det är ganska otroligt att trenden med välbesökta kvällar fortsätter.
Vi fick ett konserthus, vi växte upp, vi lärde oss att ta på finkläder och sitta raka i ryggen.
Nu har vi glömt hur det går till på en simpel spelning.
Visst kan vi glädjas åt att Darin kommer med ytterligare en utsåld konsert i Stora salen och att de flesta artisterna från "Så mycket bättre" passerar varje år. Men jag vill ha något mer.
Jag vill inte att mitt barn ska växa upp i tron att begreppet "gå på konsert" betyder att du 99 gånger av 100 hänger av dig jackan hos en idrottsförening, sätter dig på din plats i Stora salen, applåderar när alla andra applåderar och avslutar med att stå upp en minut innan du lämnar salen.
Att gå på konsert kan vara så mycket mer. Och behöver inte kosta 495 kronor plus serviceavgift.
De höga biljettpriserna har en naturlig orsak i att de stora artisterna behöver intäkter i brist på sålda skivor. Men det finns fortfarande band och turnéer som inte är en del av det stora maskineriet. Skulle du gå ut på en mindre lokal och lägga ut 495 kronor en kväll betyder det något helt annat än en schysst plats på en stor produktion. Det betyder snarare att du haft en minnesvärd kväll och köpt in bira, cola eller snacks till klockan blivit för mycket. Du får inte de största stjärnorna eller de inövade mellansnacken, du får en spännande atmosfär och bidrar till ett levande musikliv.
Och det finns hopp. Bara under den senaste veckan har jag pratat med två visionärer, båda inflyttade Luleåbor som ställt sig frågan "varför finns det inga fler spelställen i stan?". David Jordansson har tagit sig an Lillan och vill blåsa liv i en av 90-talets mest använda lokaler. Allen King har helt enkelt startat en egen talkshow i Live för att lyfta fram band som inte tar plats på någon av Kulturens hus scener.
Gemensamt för de båda är att de älskar upplevelsen av livemusik utan att lockas av ett konserthus. Som Kings kollega, Chris Kidd (även han inflyttad), sa när jag pratade med honom:
– Man ska kunna chilla, ta en bira och lyssna på musiken. Inte bara sitta uppradad på en stol – så har jag aldrig varit på en konsert i mitt liv.
Eldsjälarnas gemensamma vision är att skapa en naturlig miljö för livemusiken och jag kompletterar mer än gärna min konsertkatalog med att upptäcka okända akter i sällskap av vänner och spontana möten. Personligen känner jag att en kväll blir rikare av att träda in i en mörk Brooklyn-doftande lokal som andas "här har det hänt grejer" och har inga problem med att någon halvbekant slår sig ner med ett glas vid mitt bord samtidigt som plånboken inte ligger minus 495 kronor redan på förhand. Jag drömmer om ett musikklimat där upplevelsen går i första hand – vem som står på scenen får vi se när vi väl är där.
Som det skulle kunna vara på Lillan. Som det kan bli på Live. Som det varit på Ebeneser.
Kulturens hus är fortfarande en oerhört viktig del i att Luleå får vara en del av det stora svenska turnésällskapet, men vi får inte glömma vad en livekväll också kan innebära. Det är dags att slita sig från de bekväma sitsarna i konserthuset och ställa sig vid ett illa torkat bord.
Det kommer att göra oss rikare, inte bara ekonomiskt.