En kvinna i 30-årsåldern mördad brutalt på öppen gata i Malmö medan hon, enligt vittnen, höll en bebis i famnen.
En 18-årig kvinna skjuten till döds i en bostad i Vällingby i nordvästra Stockholm.
I det första fallet finns misstankar om att det var pappan till barnet som egentligen var måltavlan. I andra fallet var övriga personer i lägenheten där kvinnan sköts till döds kända av polisen sedan tidigare. Det vill säga mord där det troligen finns kopplingar till tidigare eller nuvarande kriminalitet och inrikesminister Mikael Damberg menar att våldet i vårt samhälle ändrat karaktär.
Han fördömer dåden och menar att det är en alltför hög frekvens av skjutningar och dödligt våld i Sverige och säger att det viktigaste nu är att stärka polisen.
I veckan släpptes reportageboken ”I händelse av min död”, skriven av journalisterna Kerstin Weigl och Kristina Edholm. De visar på en annan sida av det dödliga våldet - nämligen det som begås inom hemmets fyra väggar - där en partner eller ex-partner dödar sin fru, exfru, flickvän eller ex-flickvän, där ofta barn får bevittna detta ofattbara.
Under tio års tid har de dokumenterat varje fall i Sverige där en kvinna blivit dödad av sin partner, och de är MÅNGA - så många som 299 kvinnor - det vill säga mer än en kvinna blir mördad varje månad av en man de någon gång förälskat sig i. Mord som pågår år efter år.
Dokumentationen som resulterat i ett antal granskningar i Aftonbladet och utgör nu grunden till en fördjupad berättelse om denna typ av dödligt våld som inte alltid ges så stora rubriker utan kan falla under formuleringar som ”lägenhetsbråk” och ”familjetragedier”. Och denna samtidshistoria talar sitt tydliga språk. Nästan alla av de 299 kvinnorna som mördats förstod att mannen med stor sannolikhet skulle döda dem. Hälften av dem ville enligt journalisternas granskning lämna sin make, sambo eller pojkvän - avsluta en våldsam relation - och de bad om hjälp.
Vi talar om mord som kunnat förhindras, för trots kontakt med polis, socialtjänst, vård och psykiatri uteblev i dessa fall reaktionerna eller kom försent. Ofta på grund av kunskapsbrist hos myndigheterna som har att hantera dessa frågor.
Och precis som författaren och journalisten Katarina Wennstam under lång tid kritiserat medier för att underrapportera när en kvinna mördas av en man de har eller har haft en relation till men tar till de stora rubrikerna när ”en kvinna förs bort eller attackeras i en mörk park”, lyfter hon i sin recension av boken fram dessa två journalister som hon menar ensamma axlat det ansvar som åligger hela journalistkåren.
”Det är en skam för svenska medier att det nästan bara är Weigl och Edholm som ser det journalistiskt självklara i att uppvärdera nyheten om att ännu en kvinna har blivit ihjälhuggen, skjuten, slagen eller sparkad till döds av den man hon en gång älskade”. (Expressen 2019-08-26)
Och visst kan det vara på sin plats för medier med självkritik och samtidigt hylla de två journalister som i tio års tid dokumenterat hundratals livsöden; Kim som var säker på att hon skulle mördas och gömde undan ett avskedsbrev. Carla som larmade om ex-makens dödshot och knivmördades 14 timmar senare. Susanne vars exman hittade henne under en obevakad permission medan han avtjänade ett fängelsestraff för våldtäkt...
Listan på misstag, felbedömningar och bristande kommunikation mellan myndigheter är lång. Och inte minst finns barn, anhöriga och vänner kvar.
Jonathan, 11 år, som i en intervju berättar att han skulle vilja ha en trappa till himlen bara för att få träffa sin mamma en gång till. Bara en av många barns berättelse som med tydlighet förmedlar detta vålds konsekvenser.
Eller som hans storasyster uttrycker det. ”Vi har förlorat båda våra föräldrar”.