Utan detta är det många som inte har något att leva för, det måste man ha med i ekvationen när man fattar kulturpolitiska beslut. För vad skulle vi göra? Jobba på matvaruaffär? Skapandet och kreativiteten är allt vi har.
Jag vet inte vad just du tänkte när du läste det här inledande stycket. Själv tänker jag att det är lite nedlåtande mot butiksanställda. Sedan tänker jag också att många människor tvingas ge upp sina drömmar för en lite mindre självförverkligande tillvaro än de önskat. Men så är orden inte heller till hundra procent mina. Jag har lånat dem av Maxida Märak och en intervju från Icakuriren som handlar om hennes hjärtefråga samer och renskötare. Utan renarna och marken finns det inget att leva för. Hon är aktivist och som sådan måste hon ta i.
Själv var jag bara tre år när jag satt under pappas skrivbord medan han författade sin debutroman. Skrivandet förankrar mig i tillvaron, min identitet blir suddig utan texterna och berättelserna. Mina förfäder var bönder och torpare. Det är väl därför min andning blir lättare på sensommaren när grannen har slagit gräset som ligger på ängarna och doftar. Hö i ladan betyder att korna överlever vintern och vi slipper svälta. Hos mina föräldrar hänger en enorm timmersvans som min morfar använde när han som tonåring låg i timmerkojor med sina bröder under vintern. Det var efter att en sinnesrubbad präst vräkt dem från torpet rakt ut i snödrivan. Nyhugget timmer i stora upplägg intill vägkanten gör mig också lugn och lycklig. Vi slipper frysa ihjäl.
Du kanske tänker att jag raljerar, men jag beskriver bara mina känslor och upplevelser. Det är det enda vi kan göra. Trots att jag är född i mitten av 70-talet kan jag slå hö med lie, fast någon ko har jag aldrig mjölkat, farmors lagård var för länge sedan ombyggd till sommarstuga. När småbruket slutade vara lönsamt dog en livsstil och kultur ut i Sverige, och det är bara en generation sedan. Arbetarna behövdes i fabrikerna söderut eller gruvorna norrut. Högre utbildning blev tillgänglig för fler. Att vissa ville bort från byarna till städerna är lika sant som att många tvingades göra den resan.
Den här tidningen har precis lagt ner kulturredaktionen. Jag hoppas att jag inte har skrivit min sista krönika, inte bara för att jag älskar orden. Det är också en del av min försörjning, och jag trivs trots allt bättre på kundsidan av kassan på mataffären.