Hemstad sedan mer än fyrtio år, Norrlands näst äldsta om det nu har någon betydelse. Vi går bland motionärer som har bråttom och pensionärer som tar det lugnt och de flesta hälsar fast vi inte känner dem alls, för så är sedvänjan här. Solen bländar oss, kanske känner vi några ändå, eller tror oss känna, och sedan ser vi en stripgås och tänker att kanske finns det några fasta värden i den här bekymrade världen ändå. Fågelbestånd exempelvis.
Rent självbedrägeri förstås, urvalet blir allt torftigare i den stora fågeldammen, även om de tyska ornitologerna flockas i nästan lika stora samlingar som fjällgåsen när den stannar till här om höstarna. När de stora tubkikarna börjar häcka vid stränderna då vet man att rariteterna följer efter, utsocknes fågelskådare börjar darra när man nämner fjällgåsen som någonting rutinartat. Det mesta är gäss och ännu mer gäss, gråa. Flest arter förekommer på de pedagogiska färgbilderna vid foderstället.
Det mörknar fortare, det är kanske en naturlag när det sker över Lillfjärdens vatten, men det andra mörkret har vi röstat fram, åtminstone några av oss. Det stora mörkret i öster har aldrig gått till omröstning, det är nedärvt och borde nog ha en egen klass bland kulturarven, den destruktiva. Lillfjärden är ett fredligt arv, förr kallades promenaden för kärleksstigen eftersom man kunde tänka romantik samtidigt som man spatserade. Med lämpligt sällskap och efter teaterföreställningarna i den gamla brunnsparken.
Det finns en storfjärd också, där seglade ryssarna in en gång och brände upp staden, det är länge sedan. Nu byggs en ny slags stad där vid storfjärden, framför den gamla, lite Manhattan växer upp på de övergivna kajerna. För att locka unga familjer från storstaden till småstaden så att den kan bli åtminstone en medelstor stad. Det blir stort och ganska fult det man bygger, men fyller stadens styrande med stort hopp och hyresgästerna med havsutsikt.
Stripgåsen var alldeles ensam, den spanade runt bland alla vitkindade släktingar som hade den råkat inviteras till fel bjudning. Långhalsad och lite frågande, för ensam för att utgöra mångfald, för tydlig för att försvinna i mängden. Den framhärdade, troligen symboliskt betraktade den staden mellan fjärdarna.