För tre år sen samskrev författarna Lisa Bjärbo, Sara Ohlsson och Luleåbördiga Johanna Lindbäck Fula tjejer, den första delen i en uppmärksammad trilogi som utspelar sig på Frejaskolans högstadium i Gnesta. I den nyutkomna kollektivromanen Tolv återvänder författartrion till samma tätort och skola, men förflyttar sig till sexornas korridor.
I tolv kapitel som delvis överlappar varandra får man följa tolv stycken tolvåringar, en halv klass, med vitt skilda personligheter och bekymmer. De är kära, fattiga, panka, ensamma och ihop, de har skärmförbud, familjehem, mörkrädsla och garderoben full av Wednesday Addams-klänningar som väntar på att användas. Boken är ett stickprov, ett mikrokosmos av identifieringsmöjligheter för barn i den så kallade mellanåldern.
Jag högläser Tolv för min åttaåring och efter en stund upphör bläddringen i KP-tidningen som elvaåringen har försjunkit i på andra sidan av rummet. Snart engagerar sig hela familjen i Fatimas, Vincents, Charlies och Husses öden och äventyr. Det som Bjärbo, Ohlsson och Lindbäck förlorar i fördjupning och poänger med en utpräglad författarröst, vinner de tillbaka i bredd.
De tolv klasskamraterna i Tolv får mig att tänka på andra barnböcker som använder sig av klassens, eller förskolegruppens, berättartekniska möjligheter. Barnboksgiganterna Rose Lagercrantz och Eva Eriksson byggde under flera decennier en värld för lekis-, sedermera klasskompisarna Metteborg, Dunne, Benni och Kudden. I bilderböcker och kapitelböcker med olika berättarperspektiv går karaktärer in och ut ur varandras liv. Fortfarande står de kvar i hyllorna hos mig, lika självklara som döttrarnas skolkataloger som travas på hög i en låda i vardagsrummet. Det känns som att de format varandra, duon Eriksson & Lagercrantz barn och mina egna.
I Ellen Karlssons och illustratören Monika Forsbergs serie om förskolan Havet från 2019 får läsaren följa femåringarna Jojje, Lilly K och Uma i varsin bok. Jojje är bästis med Uma, som är bästis med sin mamma och rädd för hundar. Lilly K är knappt rädd för något alls, men en smula nervös för vad Jojje ska tycka om Lilly K:s spirande förälskelse i Uma.
Ett verk som ligger mig särskilt varmt om hjärtat är Anna-Clara Tidholms "Allihop" från 1993. Där ryms fem barn som går på samma sexårsverksamhet: ordningsamma Frida Fredriksson, Evert Englund som sätter en hink över huvudet och går på maskerad som ”ingen”, Rosita Valdez som har svårt att stå upp för sin dröm om att vara lucia, Jonny Jansson som haft med sig både sin lillasyster, ett luftgevär och en enbent kråka till sexårs, samt Britta Bengtsson som får allt, allt, utom det hon bäst behöver.
På framsidan av Allihop har Anna-Clara Tidholm ritat och skrivit namnen på alla i barngruppen, tretton elever och två pedagoger (så väl förspänt kunde man ha det i skolvärlden i början av 90-talet). Fantasin spinner genast iväg, vad har Linda, Karin, Marco, Hilda, Jennifer, Alexander, Manne och Daniel för historier att berätta? På samma sätt blir den andra, obenämnda halvan av klassen i Bjärbos, Ohlssons och Lindbäcks Tolv till en hägrande värld av outsagda berättelser.
I förlängningen, kan man hoppas, får det läsande barnet ett hum om att också verkliga klasskamrater brottas med saker, gläds över saker, håller något hemligt. Det gäller bara att lyssna, att intressera sig för handlingen i andra människors liv.