Varje år i december kommer frågan "Vad önskar du dig i julklapp?", i maj dyker den lika givna "Och när har du semester då?" upp och nu, i september, är det dags för "Är det något bra på Kulturnatten?".
Oftast svarar jag att jag vill ha någon bok eller skiva, har semester efter de första festivalerna slutat och ingen som helst aning om hur hög kvalitet Kulturnatten håller – men jag vet att det är bra att jag inte vet.
I år är det 200 uppträdanden på 40 scener och det är nog ett sundhetstecken att inte känna till majoriteten av utbudet.
Problemet med Kulturnatten är att inte många lockas dit genom affischnamn och tydliga upplevelser. Samtidigt, styrkan i arrangemanget är avsaknaden av affischnamn och tydliga upplevelser.
Visst kan jag på rak arm lockas av att se Josef Love Band på Clarion, kolla hur bra Linn Edman blivit sedan sist, trivas med Red Embers och Staffansdotter i ett fullsatt Kulturens hus, hoppa med i Brinnande Busken eller Norra Hospitalet, höra River Flows nya material på Lillan eller bara lägga hela kvällen på att hänga loss vid stans nya rockscen på Bryggeriet.
Men det kan troligtvis vara lika bra att göra precis tvärtom, för mig är det en idé att helt avstå från tidigare nämnda namn och bara låta mig överraskas.
Jag borde definitivt kolla in senegalesisk kora genom Lamine Cissokho, ta chansen att gå på hårdrocksmässa (!) i Domkyrkan, lyssna på en okänd kör och debutera som bokcafébesökare. Jag borde passa på att uppleva något jag aldrig upplever annars. Det borde du också göra.
LÄS MER: Kulturnatten är här igen
Den ideella organisationen Skådebanan arrangerar Kulturnatten för 14:e året i rad med agendan att sänka tröskeln för kultur och det är en hedersvärd uppgift. Samtidigt som det är lättare än någonsin att få ut sin musik, genom hemmastudios rakt ut på webben, är det svårare än någonsin att spela sin musik offentligt.
Att livescenen krymper och publikens vanor följer med i fallet är ingen nyhet, därför är möjligheterna att få stå på scenen mindre och chansen att upptäcka ny musik sämre.
Skådebanan står kvar med yxan och försöker tappert hugga ner tröskeln år efter år, där emellan har den vuxit högre och högre.
LÄS MER: "Luleå har glömt vad en spelning är"
Utan Kulturnattens hjälpande händer hade många av lördagens artister aldrig fått chansen att ta sig över tröskeln, upp på scenen, inför en publik. Tack och lov kommer folket fortfarande, arrangemanget är en ljuskägla när allt annat i stan ser hopplöst ut.
Samtidigt går det att vara kritisk till fenomenet. Precis som att det höjs missnöjda röster över att Pride-veckorna och internationella kvinnodagen firas går det att muttra över att det kulturutövarna får storpublik en gång per år. Varför går inte folk ut på stan och lyssna på musik övriga 364 dagar om året?
Egentligen borde det inte behövas en egen dag för detta, det ska ske naturligt. Men så är inte fallet. Luleåborna slår konstant tår i tröskeln övriga delar av året, stannar hemma och slickar såren.
Med tanke på hur festlig Kulturnatten brukar vara är det märkligt.
Den här natten (som inte är så mycket natt som dag och kväll) blir ett skyltfönster, en lysande digital skylt i höstmörkret, och jag hoppas att många går hem med känslan av att vilja göra om det. Då menar jag inte bara nästa år – varför inte redan nästa helg? Alla dagar är lika bra dagar att upptäcka kultur och sprider vi ut dessa 200 uppträdanden över året kan vi snacka om ett bubblande kulturklimat.
Det är sällan jag citerar Niklas Strömstedt, men nu låter hans ord som en dröm. "Vi gick ut och natten skulle aldrig ta slut".