Äkta vemod i sevärd fransk film

Tillsammans är man mindre ensam, byggd på en internationellt bästsäljande roman av Anna Gavalda och med stor känslig kompetens regisserad av veteranen Claude Berri, inbjuder också till andra metaforiska liknelser (filmer av den här, trots allt ganska ovanliga, sorten har nästan för vana att utlösa sådana). Den är som en sådan där fransk visa, kanske med musette-dragspel om inte just den detaljen blir för övertydlig, som alltid har brukat framföras av Georges Brassens, Charles Aznavour, Gilbert Bécaud eller varför inte Yves Montand? Just den senares fina La Bicyclette hörs vid några tillfällen på filmens soundtrack. Som ett slags förstärkning av filmens tendens. Och det känns också som att man bör påpeka att det här absolut är den sortens film som man har störst utbyte av om man ser den insvept i en stor bylsig parisisk halsduk och om man efter dess slut kan bege sig till ett Kafé, en ursäkt för en bistro eller något sådant lämpligt näringsställe. Umgås där ytterligare en stund, samtala om exempelvis filmen, förtära något varmt och gott. Ha det mysigt och bra. Tillsammans. För det ska och bör då också understrykas (gärna med dubbla streck!) att Tillsammans är man mindre ensam är just precis en sådan sorts film som man inte bör se ensam. Om man alls kan undvika det. Det är höst, och sedan vinter, i ett mycket uttrycksfullt filmat Paris (löven blåser omkring, det ser hur mysigt som helst att sitta inne på en ombonad bistro). Camille (Audrey Tatou, med sina enormt uttrycksfulla ögon) huttrar i sin minimala lilla lägenhet under takåsarna i ett hus i en av stadens bättre kvarter. Hon är städerska, med anlag för anorexi. Frusen. Och ensam. I samma hyreshus, men under betydligt bättre boende-omständigheter, finns den lätt stammande och vykortsförsäljande ädlingen Philibert (Laurent Stocker), dessutom försedd med skådespelardrömmar. Han är också ensam. Hans inneboende Franck (Guillaume Canet) arbetar som kock, uppträder ganska stressat ohyfsat, tar hem tillfälliga dambekanta och känner stark oro för hur hans älskade mormor ska klara sig. Efter ett lårbensbrott och en sjukhusvistelse. Även Franck är främst ensam. Men denna trio är faktiskt främst av allt snälla människor. Man riktigt känner sympatin lösgöra sig från deras gestalter. Och - de tillåts att vara det också. Inga baktankar. Ingen cynism. Och - vi tror på det. Det ständigt förekommande vemodet också. Jag kan faktiskt inte hjälpa att jag förälskar mig i filmer av den här typen. Den innehåller alltså vänlighet, vänskap och vemod. I ungefär lika stora beståndsdelar. Den till och med pläderar för snällheten och vänligheten (inte minst gentemot gamla mormor!) som ett par sätt att förhålla sig till omvärlden och människorna i densamma. Framför allt gör sig Tillsammans är man mindre ensam aldrig någonsin till och känns aldrig någonsin som falsk eller tillkämpat pretentiös heller. Den är bara på just det här viset. Och den fungerar. Och ber aldrig om ursäkt för det heller. Och på soundtracket sjunger Yves Montand så innerligt fint och Laurent Stocker är som utsaxad ur någon fransk film (kanske med Louis Jouvet, han nämns här och han stammade också; eller Michel Simon, Paul Meurisse eller - naturligtvis! - Jean Gabin!) från förr. Med en spelstil helt unikt hans egen. Naturligtvis är även Audrey Tatou och Guillaume Canet blixtrande fina och äkta i sina respektive roller. Och det här kan mycket väl vara en av årets allra bäst och mest stilfulla filmer. Man får helt enkelt vara tacksam för att det fortfarande finns plats på repertoaren för en film som denna. En film för hjärtat, levern och njurarna. Och själen. En filmisk terapi-session, som hade kostat cirka tusenlappen om det hade rört sig om faktisk terapi. Därför: fyll upp salongen på Filmstaden, rekommendera den till alla era vänner, se den en gång och se sedan om den för det är ju på det viset att: Tillsammans är man mindre ensam.