Den har kallats Strindbergs tramsigaste pjäs, Leka med elden. En liten komedi om kärleksförvecklingar i en miljö som lämpar sig för springkomedi och trams, badorten. Den visades nyligen i TV och spelades också på Stockholms stadsteater.
Urpremiären var 1893 i Berlin och gick dåligt, kritikerna kunde inte tåla frispråkigheten om "det intima".
Därför hör man nu rätt, när replikerna är som skrivna för vår tid. Vilket är oerhört. Hur han laddar dramat så enkelt med krutet som laddar många äktenskap i vår tid, existerande och avslutade. Resulterande i en mängd konstellationer, ibland önskade, ibland verkliga. På något sätt verkar de flesta åtrå varandra i spelet och vi vet ju precis detta: otrohet, skilsmässa, ny familj men gamla bindningar, dramat är oundvikligt. Vässat av repliker som öppnar avgrundens svärta i den ljusa badortsidyllen. "Jag är inte rädd för damerna, men för mina känslor för damerna". Kul.
Dialogen är för vår tid, men laddningen exploderade i Strindbergs. Med dess djupare hyckleri, dess rädsla för oäkta barn och dess bråddjupa ojämlikhet. Och det tyckte inte kritikerna om. Men vi, vi ser och är hemma; alltid vet man någon som gått som tornadon genom andras förhållanden eller det egna, som sagt ett och velat ett annat. Alltid vet man den ratade makan, den försmådde maken, den svartsjuke och den bedragna, alltid någon.
Strindberg ställde frågorna från framtiden, men till sin tids äktenskap. Leka med elden har roligt i tragedin, men trams - aldrig.