Det menar manusförfattaren och regissören Liv Elf Karlén som gästade Luleå förra veckan för att undervisa på scenskolan samt hålla en öppen kurs för allmänheten på Teater Scratch.
- Teaterscenerna bjuder fortfarande på mycket stereotypa gestaltningar av kvinnor och män. Med en normkreativ gestaltning vinner vi både kvalitet och mångfald, men kanske framför allt en mer verklighetstrogen gestaltning, säger hon.
Normen
Liv Elf Karlén startade den feministiska friteatergruppen Lacrimosa 1999. Och sedan år 2006 har hon aktivt arbetat med hur genusmedvetenhet kan få utfall i gestaltningar på teaterscenen.
- Det började som ett intresse för kön och genus, men det intresset har vidgats till fler maktordningar som etnicitet, religion, sexualitet och funktion. Därför passar ordet normkreativ gestaltning bättre.
För allt handlar om vad som är norm, enligt Liv Elf Karlén, en vit medelålders man och vad som händer när den normen börjar ifrågasättas.
Makt och resurser
Det var efter teaterbranschens undersökning 2006, Plats på scen, där fördelningen av makt och resurser inom scenkonsten hade undersökts som Liv Elf Karlén och hennes kollegor på teater Lacrimosa ville gå ett steg vidare.
- Plats på scen tog upp många viktiga frågor om fördelningen mellan kön vad gäller nyckelposter som chefer och regiuppdrag, men det saknades en diskussion om hur vi gestaltar kvinnlighet och manlighet.
För maktordningar som kön och genus, menar hon, iscensätter vi dagligen. Det påverkar våra identiteter, hur vi lyssnar och tar emot, i verkligheten en mycket komplex social dans där maktförskjutningar sker hela tiden.
Inkludering
- Vi utarbetade metoder helt enkelt för en normkreativ gestaltning som utmynnande i boken Större än så här - tankar för en genusnyfiken gestaltning, där vi undersökt vilka koder som står för maskulinitet och femininitet. De koderna kan användas av skådespelare för att vidga gestaltningsregistrer och inkludera fler.
För just inkludering menar hon är villkoret för en angelägen och aktualiserad teaterscen.
- Teatern gör anspråk på att berätta om människor. Då bör också scenkonsten representera människor som de komplexa varelser de är. Inte stereotyper, säger Liv Elf Karlén.