Änglarna
Ola Nilssons färd genom fördömelsens Norrland fortsätter i Änglarna. Det landskap av ensligheter och förskingring han drog upp i Hundarna (2010) får här sin berättande fortsättning i en kortroman om våld, missbruk och själens obotliga ensamhet i sitt rätta landskap.
Handlingen är inte svårbeskriven, men svårbestämd eftersom två olika kammarspel rör sig mot varandra och förenas i romanens slut. Den första berättelsen handlar om den ordlöse Anders som kan kommunicera en B-20 motor men tror att alla språkliga meddelanden riktas till någon annan. Denne glesbygdsson träffar den något äldre Lisa, ett pratsamt grillbiträde, och till hans ohöljda förvåning träffar han även den ömsesidiga kärleken.
Men tragedin, som tycks vara Ola Nilssons givna form, håller handlingen i ett fast grepp, Anders ordlöshet och svartsjuka tar ut sitt offer och han färdas nu hemåt efter avtjänat fängelsestraff. Det andra kammarspelet för in drag av dekadent överklass med tre personer ur Kempefamiljen, Oskar, hans dotter Anna och Oskars mor. De förenas av sin gemensamma kärlek till sprit. Oskar är oduglingen med bisexuella böjelser, Anna talar genom att förvänta sig kärlek från omgivningen och hennes farmor ljuger sig genom världen med ett evigt självbedrägeri.
Den delen av romanen har svagare koncentration, handlingen cirkulerar kring ett planlöst festande och en ganska svagt gestaltad historia kring förfluten storhet och nutida förfall. Scenen är norrländskt inland, snö, glesa byar, unga individer vars enda hopp är nästa fylla och Oskar har alltid förråden fyllda.
Nu rör sig dessa kammarspel mot en träffpunkt som slutar blint, antydande en fortsättning i en tredje del. Jag slås av bristen på ljus i romanteckningen. Inget ljus, inget hopp, inte ens historien tycks kunna förmedla någonting meningsfullt längre. Anders kan samtala med en motor, avlyssna dess fel, plocka isär den och plocka ihop den, men för människor är han rädd och oförstående. Och rädslan föder hat och hatet föder våld. Det är skickligt framställt, effektivt berättat utan texttjafs, men också stumt, utan rörelse, eftersom all rörelse här redan avstannat. Det som skulle kunna spira i denna kalla jord dör, Lisa dräps, Annas mamma dör, de ensamma männen lever.
Jag kan inte säga att jag tycker om Änglarna. Den är en slags finare psykologisering i romanform av Kjell Sundvalls parodiska norrlandssyn i filmen Jägarna. Men jag är väl part i målet, och kan inte heller påstå att den undergångens dynamik som Ola Nilsson beskriver inte finns. Jag bara saknar något i den bilden. Kanske är det hoppet.