När den här krönikan skrivs - och förhoppningsvis också när den läses - är det inte ett moln på himlen utanför mitt fönster och omkring 16 grader i skuggan, och jag känner mig faktiskt modig nog att påstå att vintern är ett avslutat kapitel. Borta. Slut. Finito. Nu kan vi alldeles snart med tunna jackor och solbrillor möta sommaren, festivalerna och friheten. Därmed är det kanske dags att sammanfatta vinterhalvåret 07/08. Vad hände egentligen? Utan någon speciell ordning: Kent bevisade ännu en gång att de kan göra vad som helst utan att popsverige slutar kyssa deras fötter - den här gången var det att släppa en singel vars refräng går ut på ingenting, ingenting, ingentiiiing. Underbara indiepunkpopparna Los Campesinos! från Storbritannien överraskade på Umeå Open och har potential att bli 2008 års stora musikupptäckt för min del. Kulturens hus fyllde ett år och började äntligen inkludera ungdomar i sin målgrupp i och med inomhusfestivalen -30 grader. Plannja tog inget SM-guld. LLT drog ner på bussturerna för att uppmuntra privatbilism och påskynda jordens undergång. Och slutligen: Göteborgs finest, Timo Räisänen, gästade Luleå. En liten gissningslek då: vad har varit temat för (kultur)vintern, som alla ungdomshändelser i Kulturens hus har gemensamt? Svar: Publiken. Eller snarare avsaknaden av den. Vi gnäller och gnäller - vi är bra på det - över att ingenting händer i stan, men när någonting till slut är på G, då behagar vi inte ens dyka upp som tack. Och om vi väl dyker upp vågar vi inte visa något som helst engagemang utan står blickstilla och bara tittar. Klappar lite på sin höjd. Tror vi på allvar att man känner sig pepp på att fixa en spelning här om man vet att publiken kommer att bestå av 30 trött applåderande 17-åringar längst bak i lilla salen? Jag skäms. Inte nog med att vi befäster samtliga existerande fördomar om oss norrlänningar som tystlåtna och lite tröga, när det dessutom händer gång på gång på gång kommer arrangörer och artister någon av dessa gånger att tröttna på Luleås ständigt frånvarande unga garde. Då står vi där utan kulturliv och vill gnälla tillbaka allt. Men när skadan är självförvållad, då har vi inte ens rätt att göra det. Men, kära kulturungdomar, ingenting är omöjligt och redan i kväll har vi vår första chans att kompensera för våra tidigare missgärningar. Det är nämligen Shout Out Night och fyra olika lokalband spelar på Kulturens hus. Vi kan göra det till ett litet steg på vägen mot att bli Den Ultimata Konsertpubliken, en början på en sommarsäsong där varenda spelning är på gränsen till smockfull. Be there or be samma tråkmånsar som vanligt.
