Äntligen Doris Lessings tur
Kurirens Rolf Nilsén om årets Nobelpristagare i litteratur - Doris Lessing.
UPPMÄRKSAMMAD VINNARE. Nobelpristagaren Doris Lessing möter pressen utanför sitt hem i norra London. Lessing, som blir 88 år om drygt en vecka, är den äldsta som fått det prestigefyllda priset.
Foto: Lefteris Pitarakis
Och absolut inget formellt fel i det beslutet. Hon har ju varit ett ständigt namn i prisspekulationerna nästan så länge som man kommer i håg; åtminstone lika länge som Norman Mailer, John Updike, Hugo Claus och det övriga gänget i kön. Men det var ju ett tag sedan som hon på allvar förekom nu. Man trodde väl att hon hade sidsteppats för gott vid det här laget (hon är ju också med all rätt respektingivande 89 år; vilket är mycket, till och med för en litteraturpristagare. Men av allt att döma har Akademin beslutat sig för att reparera en pinsam gammal underlåtenhetssynd, enligt principen "bättre sent än aldrig". Man gjorde ju precis på det sättet när Gunther Grass fick priset för några år sedan. Han var mest relevant vid pass tjugo år tidigare. Och så är det även med Doris Lessing - hon borde ha fått priset för tjugo eller till och med trettio år sedan. Lång och trogen tjänst
Nu känns det mest som om hon får priset (misstänker jag - med Per Wästberg som kraftig tillskyndare) för lång och trogen tjänst i berättelsernas armé och för sin livslånga gärning. Men i alla fall: sämre val hade Akademin verkligen kunnat göra. Och inte för att det ska ha någon betydelse men: Doris Lessing är ett någorlunda välkänt namn (men ännu mera så för tjugo-trettio år sedan ...) och många ur den så kallade allmänheten riskerar nog också att ha läst en eller annan bok av henne. Iran, Rhodesia, England
Doris Lessing föddes 1918 i Kermanshah i Iran, av engelska föräldrar som dock snart flyttade till den dåvarande engelska kolonin Rhodesia (nuvarande Zimbabwe) och bosatte sig där. Lessing bodde i Salisbury (nuvarande Harare) mellan 1937 och 1949 och det är en tid som hon livfullt har skildrat i skönlitterär form, i den mycket imponerande sviten Våldets barn, vars första del - Martha Quest - utkom 1952. Hon medverkade också aktivt vid bildandet av Rhodesias kommunistiska parti, vilket blev en anledning för henne att lämna landet och bosätta sig i London. En av den konstant mycket produktiva Lessings mest centrala böcker är Den femte sanningen, från 1962, som genom sin uppseendeväckande komposition (det kvinnliga berättarjaget för fem olika dagböcker, i vilka hon noterar olika sidor av sin verksamhet och analyserar efterkrigstidens olika samhällsproblem). Boken kom att bli en så kallad kultbok, kanske främst bland kvinnor. Plöjde djupa fåror
Så här beskriver Per Wästberg, i sin nyutkomna memoarvolym Vägarna till Afrika, ett av sina första möten med henne, i Sverige: - Hon hade kort lockigt hår, ett smittande skratt och plötsligt stränga tonfall utifrån en erfarenhet som inte tålde motsägelse. - Hon var ingen konstnärlig förnyare men plöjde djupa fåror i mångas medvetande. 1994 gav Doris Lessing ut den första delen i sin enormt fascinerande självbiografiska svit, Under huden, som i sitt kompletta skick kom att sammanfatta såväl hennes liv som hela 1900-talet. Hon finns översatt till svenska med ett trettiotal verk och i och med hennes Nobelpris har nu den andra litterärt betydande kvinnan från södra Afrika blivit vederbörligen prisad på det här viset; Nadine Gordimer var den första. Som sagt: bättre sent än aldrig. När Akademin reparerar.
Så jobbar vi med nyheter