Avsevärt über-coola zombiejägare

En kontaminerad hamburgare förvandlar merparten av alla människor till ständigt lika människohungriga zombies. Utom ett försumbart fåtal. Som ägnar sig åt att eliminera så många zombies som de bara kan. Jag reserverar mig mot zombiefilmer, rent generellt. Jag tycker att de är rätt tråkiga och förutsägbara och jag förblir rätt likgiltig när alla dessa zombier kommer trögt framåtlunkande, med utsträckta armar och uttryckslösa ögon. Det kan bli skillnad när Kristian Petris kommande film efter John Ajvide Lindqvists enormt träffsäkra zombieroman Hantering av de odöda blir klar. Och det var också skillnad i 1940-talets raffinerat eleganta zombiefilmer, regisserade av Val Lewton och med bra studs i kyrkogårdsinteriörerna. Ska man göra en zombiefilm numera, så är det absolut en film av den här typen man i så fall ska göra. Ironiskt tillbakalutad, bara lagom slasherblodig, späckad av kvicka populärkulturella referenser och spelad med både värme och humor av de medverkande. Jesse Eisenberg spelar en nörd som har upprättat ett eget set av regler, för att klara sig från zombiernas upprepade attacker. Han slår följe med den über-coole Tallahasse (alla har namn efter städer), som spelas av en väldigt sensationell Woody Harrelson och som älskar Twinkies (ett slags mini-sockerkakor) lika mycket som han hatar zombies. Två superhårda syrror, Wichita (Emma Stone) och Little Rock (Abigail Breslin), kompletterar den orubbliga motståndsstyrkan. Och så snubblar Bill Murray in i en rolig cameoroll. Också. Zombieland får alltså definitivt tillstånd att definieras som den smartaste och vassaste zombie-ironiska filmen sedan Shaun of the Dead. Och det säger ju en hel del.

Avsevärt über-coola zombiejägare

Svininfluensan - med eller utan vaccin? En söndagspromenad i parken i jämförelse med den pandemi som ruskar om världen i den här filmen.