FÄngenskap. Det tÀnker jag Àr den bÀrande bjÀlken i Inger Christensens roman frÄn 1967, Azorno, nu för första gÄngen pÄ svenska. FÄngenskap i sprÄket, i vÀrlden, i dess mÄnga skiftningar, betydelser och berÀttelser. "Vem berÀttar?" kunde vara den grundlÀggande existentiella frÄgan. Den som berÀttar Àr ju ocksÄ den som har makt, över berÀttelsen och i förlÀngningen ocksÄ över andra. Oss alla.
I Azorno heter fÄngvaktaren Sampel och fÄngarna Àr hans fem kvinnliga huvudpersoner: Xenia, Bet, Katarina, Louise och Randi. Och Àven Azorno, som tycks vara författarens alter ego. Jag skriver "tycks vara" dÄ det Àr svÄrt att pÄstÄ nÄgot kring denna roman utan att samtidigt komma med reservationer. Det gör den föga anpassad för överskÄdliga resuméer men desto bÀttre lÀmpad för egen tillÀgnan.
En kvinna sitter vid ett skrivbord, hon skriver pÄ en roman eller ett brev, hon anger platsen "Rom, Via Napoli 3". Vilken av kvinnorna? Samtliga, och deras berÀttelse Àr likartad. De slÄss om författaren Sampels gunst, de förtvivlar och hoppas, Àr gravida med hans barn eller pÄstÄr sig vara det, har besynnerliga möten sinsemellan, försöker komma underfund med hur allting hÀnger ihop. Detsamma gÀller för lÀsaren som till en början kan kÀnna sig en smula korkad, perplex inför den mer Àn lovligt snÄriga "intrigen" dÀr falluckor öppnas dÀr man tror sig vara sÀker och dÀr det vÀlbekanta bara Àr Ànnu ett villospÄr. Tills man inser att just ingenting finns att förstÄ pÄ det planet.
Det finns fog för den "musikaliska exakthet" som Inger Christensen tillskrivs i baksidestexten. Hon behÀrskar sina medel till fullo, sÄvÀl det lyriskt sköna som det brutala och obönhörliga blir hos henne till nödvÀndigheter, nÄgot som behövs för att driva texten framÄt. Men Azorno har ocksÄ nÄgot av modernistisk kliché över sig. Den liknar ibland en visserligen utsökt men Àndock vÀl sÄ utstuderad övning i jag-, intrig- och litteraturupplösning. Den intrikata konstruktionen lÄter sig anas i bakgrunden.
DÀr hennes roman Det mÄlade rummet, om den italienska 1400-talsmÄlaren Andrea Mantegna, tog hjÀlp av biografiska stödlinjer till att uppnÄ nÄgot sÀreget och drabbande, framstÄr Azorno som en mer distanserad och kylig kusin. Romanen Àr vacker, men dess fÄnge vill man inte gÀrna bli.