Regn, rusk och dunkla kvällar. Höstmörkret lägger sig och det är läge för läskig läsning. Spökhistorier har i alla tider gått hem hos barnen. Men i dag kräver de finess av berättaren och historierna har blivit både blodigare och otäckare.<br>?Mitt namn är Sofie. Jag dog i en brand för tre år sedan. Om du inte sänder det här brevet till tio personer kommer jag in till ditt rum i kväll och stirrar på dig. Du har sju minuter på dig.? Ungefär så löd ett e-postbrev som en tolvårig flicka i Dalarna fick för en dryg vecka sedan. Ett ovanligt läskigt kedjebrev tyckte föräldrarna som polisanmälde händelsen. Men också ett exempel på den nya tidens spökhistorier.<br>Dan Höjer har i en rad böcker samlat spökhistorier från hela landet och gett dem ny inramning. En av de läskigare berättelserna handlar om en pojke som gillar att surfa på internet, Döden på nätet. Tobias hamnar på en sajt om spökplatser och inser plötsligt att han har mer makt över vad som sker på andra sidan än vad han vill ha.<br> ? Den tyckte jag själv var riktigt otäck. Jag satt framför datorn och vågade knappt ge mig ut på internet. Det är konstigt att en så säker och ?ospökig? miljö kan kännas så läskig, säger Dan Höjer.<br>?Har sett allt?<br>När Dan Höjer är ute på skolorna och pratar glider diskussionen ofta in på skräckfilmer ? om regissörens tricks, specialeffekter och annat. Intresset är enormt och speglar kanske utveckling i vuxenvärlden, där skräck och deckare är ett lyckat försäljningsargument. Men det krävs också mer för att skrämmas i dag, när Spöket på Canterville mest påminner om spöket Laban.<br> ? Många ungar har sett alla rysare och kan skräckgenren. De vill inte bara bli rädda, detaljerna är minst lika viktiga. De vet hur man gör för att skrämmas.<br>Han får mängder av brev från unga, och även vuxna för den delen, som vill dela med sig av sina spökhistorier. I Skåne och Stockholmsområdet är det mycket slott och svarta och vita damer. I Norrland är det hemliga händelser i skogsmarkerna och på Gotland har de sina ?bysar?. För barnen som läser är det en extra kittling att det är på riktigt, att platserna går att besöka och att novellerna bygger på ?riktiga? spökhistorier.<br>Ruggigheter från hela världen<br>Läskiga historier är förstås inte ett svenskt fenomen. Över hela världen berättas det om spöken och övernaturliga fenomen. En annan rutinerad spökberättare är författaren Monica Zak. I ett antal populära böcker har hon samlat spökhistorier som hon hört under sina resor över hela världen. Ofta har de något att säga om den kultur de hör hemma i. I katolska länder är djävulen en viktig ingrediens. I vissa afrikanska länder förvandlas människor till schakaler och i USA dyker den elaka pumpamannen upp till varje Halloween. Monica Zaks bok Vampyrens tunga och andra hemska historier har fått titeln av en berättelse om filippinska vampyrer ? vanliga flickor med en mycket speciell tunga.<br>?Ungarna behöver det äckliga?<br>Att berätta en spökhistoria så att det verkligen blir läskigt är inte lätt. Det gäller att behärska den klassiska berättarkonsten. Men några knep finns det. Viktigast är kanske att fixa rätt stämning ? att prata tyst och långsamt och göra det i rätt miljö. Slutet är också mycket viktigt.<br> ? I mina berättelser slutar det drastiskt och ofta moraliskt, precis som de gamla folksagorna, säger Dan Höjer.<br>Ibland tänker han att texterna borde skrivas lite mer invecklat. Öppna slut gillar till exempel barnen inte ? men är det bara tillräckligt blodigt fungerar även det.<br> ? Jag tror att ungarna behöver det äckliga. Spökhistorier har ju alltid berättats men i dag lever barnen i en ganska otrygg värld. Då kan nog spökhistorier vara ett bra sätt att ta sig an och bearbeta en del saker. Men det finns absolut de som inte tycker det.<br> ? I skolorna möter han till exempel en del lärare som inte är så förtjusta i barnens intresse för skräck.<br> ? En lärare tyckte att det var jobbigt att en kille bara skrev om spöken, mord och blod och ville att jag skulle prata med honom. Vi kom fram till att vi höll på med samma sak, men jag tjänade pengar på det. Efter en vecka mejlade läraren till mig att killen börjat skriva om mord och blod igen ? och nu kallade han sig författare.<br>
