Bäst!
Håkan Hellströms konsert på Hultsfredsfestivalen får högsta betyg av Norrbotten-Kurirens recensent Jonas Teglund. Artistens framträdande beskrivs som sinnessjukt bra.
<P>Under gångna fesTival har jag och mina vänner pratat mycket om Håkan Hellström. Diskuterat de olika skivorna, Håkan i allmänhet med mera. När jag först hörde Ett kolikbarns bekännelser var jag inte särskilt övertygad, något som jag allt eftersom har blivit. Det är hans bästa skiva ? på sätt och vis. Just det att den inte direkt övertygar som ett spjut är det som gör den så bra. Den har varken flest hits av hans tre skivor, den har kanske inte heller de starkaste låtarna, men ändå är det den enda skiva man fortfarande orkar lyssna på. Jag lyssnade igenom Det är så jag säger det för någon dag sedan och det fungerade inte riktigt, även fast jag gillar låtarna. De två första skivorna är grymma men jag orkar inte lyssna på dem mer än någon gång då och då, med Ett kolikbarns bekännelser känns det inte likadant.<BR>Fast live är det såklart ändå en annan sak. När Hellström spelar live då vill man ha allt, och då får man också allt, även de gamla hitsen.<BR>Jag är fortfarande betagen, i skrivande stund är jag just kommen från konserten. Det var sinnesjukt bra, det var helt fantastiskt.<BR>En och en halv timme och Hellström maxar precis allt så mycket som det bara går. Större och bättre artist får man leta länge efter, scennärvaron och publikkontakten är inte av denna värld. Hives-Pelle kan gå och lägga sig, alla andra också.<BR>Även om det är lika extremt och explosivt som alltid med Hellström så finns det vissa skillnader jämfört med tidigare. Håkan blir mer och mer som jag vill ha honom, det blir mindre Beatlemania och mer Bruce Springsteen. Den naiva popeuforin har såklart inte försvunnit men nu finns det även plats för en mer ruffig och avslappnad karaktär. Det behöver inte vara tonårsgalet längre, det är oskarpare och råare, det är positivt. <BR>Konserten inleds med Jag har varit i alla städer, det är en sanslöst inledning, det är en av hans bästa låtar.<BR>De äldre låtarna framförs hängivet och utan att det känns som att de är less dem, och vissa har fått en ny touch. Känn ingen sorg för mig Göteborg inleds med ett långt saxsolo till gitarrslingorna, det var förmodligen det absolut bästa under hela denna festival. Man tänker Clarence Clemons, det var nästan lite snuskigt, jag älskade det. Även de nya låtarna fungerar bra och kanske framförallt En Midsommarnattsdröm. Ofta är ju hans musik ledsam men det är den aldrig utan att vara hoppfull.<BR>Visst fanns det sådant som man kan anmärka på, ljudet var exempelvis inte alltid det bästa, men sådant är lätt att förbise. Allt var bäst ändå.<BR></P>
Så jobbar vi med nyheter