Behagligt om Kafka
Denna berättelse om författaren Frans Kafka är passionens, inte gråhetens, som man kunde misstänka. Jag vet nämligen ingen annan form av scenkonst som bättre kan beskriva kärlek och sinnlighet än nycirkusen. Och Önskan om att bli indian arbetar bland många andra också med just sådana uttryck. Det är då föreställningen blir magisk, spännande och vacker. Ändå händer inte mycket, knappt någon hud blottläggs och få tungor möts. Men i salongen är det andlöst tyst.
SAMUEL GUSTAVSSON. Med nycirkusens kontrollerande och mjuka språk gör Samuel Gustavsson Frans Kafka till en ung, men inte alltid tyngd, man.
Foto:
Regi: Karl Seldahl
Medverkande: Samuel Gustavsson, Marta Oldenburg, rasmus Vurm och Anja Zuber.
Koreografi: Ella jaroszewics, Studio Magenia, paris.
Scenografi: Mina Fransson.
Ljus: David Nachman, Christer Wahlgren/Varitémaskinen
Kulturens hus, Luleå
Annars handlar denna sceniska bagatell, till formen en serie tablåer eller kanske nummer, om Frans Kafkas liv. Med glimten i ögat säger man sig vilja berätta sanningen. Det är förstås ogörligt. Däremot berättar de om Europa och dess intellektuella i början på 1900-talet. Om männen som ville bli konstnärer, som strävade efter geniets status, beundrade andra män och gjorde bordellerna till sitt andra hem. Oblygt gick de till hororna, tömde pungen och målade av ibland av dem. Frans Kafka han gick hem och skrev. Om annat än kvinnor. Men inget dög, det blev vännen Max Brod som såg till att han publicerades. Själv tycks Kafka inte ha dugt åt sin far. Infödd i europeiskt borgerskap hade han en juridisk doktorsexamen och arbetade som tjänsteman. Och skrev - tills han blev sjuk och dog i den fruktade lungsoten. Så var det ju, men på något sätt tänker jag ändå mer på livet. En porträttlik och mycket smidig nycirkusartist, Samuel Gustavsson, gör vår drabbade författare till en ung och kanske trots allt, rätt livsduglig man i den litterära modernismens tjänst. Som utmärkt kollega för att rätt handskas med nycirkusens rörelser möter han Anja Zuber. Hon spelar också fiol och ger ett avslutningsnummer precis sådär märkvärdigt, ett fakirtrick med vanliga blockljus, jag bara väntat på. Här utfört i passionens röda färg. Max Brod i sin tur, fast mest får han vara ett slags sparringpartner, görs av den livligare Rasmus Wurm, och direktör, iförd högt skuren svart body, frack och dragspel, för hela sällskapet är Marta Oldenburg. Någon ny sanning om Kafka levererar de inte, men för oss onekligen rakt ut till storstädernas dunkla kvarter i ett gammalt Europa. Kanske mest för att vårda en myt, oftast är det himla behagligt att se på medan de gör det.
Önskan att bli indian
Så jobbar vi med nyheter