Morgon i New York, tisdagen den 11 september 2001. Skolsekreteraren öppnar dörren till det klassrum där Claire befinner sig. Hon viskar allvarligt med läraren och Claire förstår genast att något är fruktansvärt fel.
Jasper sover bort attacken mot tvillingtornen. När han väcks av föräldrarna, som ringer från Korea, är han bakfull efter veckor av festande. Vagt minns han en Peter som han har en dejt med den här dagen. Han vet inte vad som hänt och pappan ber honom att för en gångs skull titta på nyheterna.
David Levithan inleder sin femte bok utgiven på svenska, En bit av mig fattas, med dagen då NY och världen förändrades. Han befann sig själv, berättar han i efterordet, 20 kvarter från World Trade Center och bestämde sig för att skriva ner allt som hände då och efteråt, anteckningar som flera år senare blev den här lågmälda och berörande berättelsen om den skräck och det tomrum som blev följderna av attacken.
"Det som det inte kan vara meningen att vi ska kunna förstå" som Claires mamma säger i boken.
Peter och Claire går i samma skola, men Claire och Jaspers vägar korsas först under deras rastlösa nattvandringar på ett spöklikt Manhattan, där bara enstaka taxibilar susar förbi och bilder på saknade gjorts oläsliga av regnet.
Jasper, Claire och Peter är rösterna som för berättelsen framåt. De ger var sin version av det som hänt, beskriver sorgen och förvirringen och känslorna för livet i största allmänhet. Peter är förälskad i Jasper. Jasper lever lite glidarliv och ångrar dejten. En aktierapport och underskrift om befordran, papper som blåst från tvillingtornen ända till Brooklyn, blir för honom ett slags uppvaknande. Tornen har verkligen stått där. Det har hänt. Livet kan gå vidare.
Om man kunde väga mänsklig omtanke så "kunde inte allt hat och alla mord mäta sig med all kärlek, allt mod, all omtanke den 11 september", säger Claire, ord som speglar ett annat ögonblick av terror, mördandet på Utöya och de numera bevingade orden: om en man kan visa så mycket hat tänk hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans.
Jasper är mer illusionslös. Synen på mänskligheten är väl mest en spegling av hur man ser på sig själv. Och ärligt talat, som Peter säger, blev ingenting bättre efteråt. Landet blev inte bättre, samhörigheten kom av sig. God Bless America vägde mer än We Stand United.