Strax före jul förra året gick en av mina närmsta och äldsta vänner i en fredlig demonstration i Kärrtorp tillsammans med sin åtta år gamla son.
Det slutade med att de fick fly för livet och söka skydd i en matvarubutik.
Några månader senare står vi tillsammans utanför ingången till Auschwitz. Det största av Nazi-Tysklands koncentrationsläger där cirka 1,3 miljoner människor mördades mellan åren 1941 -1945.
Inte för att ett besök i koncentrationsläger är den mest rofyllda semesterresan. Snarare tvärtom. Vi har tvekat. Oroat oss och slutligen tagit beslutet. Detta är för viktigt - trots obehag och kräkreflexer.
Det finns människor som förnekar förintelsen. Jag önskar dem ett besök till Auschwitz. Här går det nämligen inte att blunda eller förneka. Byggnaderna, liksom dess minutiöst dokumenterade historia finns kvar, trots den tyska krigsmaktens försök att förstöra alla bevis för vad som pågått i denna gigantiska mordfabrik.
Många är vi som sett ingången som exteriör i filmer; Arbeit Macht Frei - än värre att beträda. Vi guidas förbi musikorkesterns plats utanför köksbaracken. De linjeformade gatorna mellan kasernerna där fångarna räknades varje morgon. Rum fyllda med mördade fångars väskor, husgeråd, glasögon, skor och hår.
Här finns porträtt på kvinnor och män; namn, yrke, nationalitet och deras livslängd i lägret. För män cirka tre månader. För kvinnor en till två månader. Vissa levde bara en dag… Och de mest berörande är att vissa försöker le. Än värre när barnens öde möter oss. 230.000 barn kom till Auschwitz. Av dessa ansågs 22.000 arbetsdugliga. 600 överlevde. Många av dem som dog fick delta i medicinska experiment.
När vi sedan slutligen når gaskammaren, den första som togs i bruk, är jag frusen in i märgen, "ovetande" om fasan som väntar i Auschwitz II/Birkenau.
För 15 minuter bort finns det stora lägret. Här fick 400 människor trängas i varje byggnad, egentligen tillverkad för 52 hästar. Stampat jordgolv. Lite hö i sängarna. Inga täcken, extra kläder eller värme. Och byggnaderna, liksom lägret är enormt. Den dagliga matransonen löjlig och sanitetsförhållandena värre än ett djurs.
Själv fryser jag som en hund i regnet och snålblåsten. Hungern sliter i mig och jag skäms. Jag vill "hem". "Hem" till bilens värme som ska föra oss till lägenheten vi hyr i Krakow. Där väntar varma, sköna sängar och efter vilan ett varm mål mat.
Samtidigt. Jag kommer aldrig att ångra besöket i Auschwitz.
Eller för att delge ett citat från lägrets utställning:
"The one who does not remember history is bound to live through it again".
George Santayana
Det kan aldrig bli mer sant.