Redan 1881 ställde August Palm frågan: vad vilja socialdemokraterna? Efter att ha läst Göran Greiders bok om Palme, ofta ganska irriterad, skulle jag vilja skicka den vidare till författaren. Alltså, vad vilja Göran Greider?
Vad vill han, förutom den brett anlagda nostalgin med scener från socialdemokratins mer framgångsrika decennier? Och ett inte särskilt inspirerat flanerande utanför Palmes olika bostadsadresser. Den utomordentligt svaga och sjuka patienten SAP har många ställt diagnos på nu, till tveksam nytta. Greiders bok, som ofta är besvärande politisk, är absolut ingen biografi över Olof Palme. Möjligen är den en bok om det politiska arvet efter Palme, den vill åtminstone uppnå detta med sin titel Ingen kommer undan Olof Palme.
Greider landar resonemanget och säger att det inte är själva reformerna som varit socialdemokratins styrka, utan det utförliga organiserandet. Rörelsen är allt, målet är intet, jodå, ständiga möten, studiecirklar, omsorgsfull skolning, överallt i hela landet, i nästan alla frågor. En enorm social kraft i detta, självklart, Folkrörelsesverige. "Ibland kan jag känna mig som en ömsint antropolog när jag stöter på de ännu levande delarna av denna breda rörelse" skriver han i en bokens bästa formuleringar.
I dag ingen rörelse, men fortfarande ett folk. Nya strukturer, arbetarklassen inte längre dynamisk majoritet, medelklassen tvekande och alltid förlägen, ett nytt slags fattiga, globalisering och unga utan självklara vägar in samhället. Det är inför detta Greider är tystlåten, eller svepande allmän med historiska tillbakablickar på det starka samhället och reformårens skördetid.
Vill Greider att hoppet om socialismen ska leva? Och att detta är arvet efter Palme, på ett smått metafysiskt sätt. Jag tycker mig läsa detta i hans småirriterade polemik mot Henrik Berggren (en av Palmebiograferna), som enligt Greider gör allt för mycket historia av Palme, när Palme egentligen borde förstås som politik. Problemet är att Palme är död sedan 25 år och idag kan man faktiskt komma undan honom. Den kulminationsperiod, eller begynnande dekadens, han representerade kan enbart förstås historiskt, inte dagspolitiskt.
Vad jag menar med att Greider är besvärande politisk är just detta, att han undviker historisk distans. Precis som sitt parti, en fånge hos den egna historien, kopplingar till ett LO som inte längre är självklara, värderingar av arbetarklassen som är 1800-talsmässigt oanvändbara.
Och därför har Greider egentligen skrivit en bok om viljan, sin egen vilja som inte når ända fram i de stora frågorna (ett formulerat alternativ). SAP har samma formuleringsproblem, och förlorar generande enkelt sina val eftersom andra besitter problemformuleringsprivilegiet. Utifrån detta rena bord borde en ny diskussion vara möjlig, och då är det otrohet mot historien som kommer att ge utdelning.
Greider minns Palme, inte personligt, utan som det färgstarka, intelligenta, belästa och stridbara undantaget. Man kan sakna sådant, med exempelvis Reinfeldt som jämförelse. Den mannen kan inte överraska någon. Greider är öppet förvånad över sin lojalitet, partimedlem sedan tidigt 1990-tal, ofta misstrodd av denna rörelse han tror så gott om. Där finns en psykologisk gåta, den förklarar honom och har nog med hoppet att göra, det han vackert formulerade förra gången, i essäboken Det måste finnas en väg ut ur det här samhället.