Besvärlig broderskärlek

Gustaf Skarsgård, som tjackpundaren Adam, jagar omkring bland olika stationer i Stockholm; tänder på, blir först seg och sedan stirrig och lyckas sedan också bli rånad på en väska med knark, representerande ett värde av flera miljoner. Därmed hamnar han i skuld till knark- och maffiabossen "Masen" (en tämligen orakad Michael Nyqvist), som hela tiden sänder ut oberäkneligt livsfarliga vibbar men som, på sitt eget sätt, faktiskt är en rätt logiskt resonerande person. Eftersom Adam har små möjligheter att få fram 4,6 miljoner på bara några dagar tar han kontakt med äldre brorsan Valle (Jacob Ericsson), som också har ett dunkelt (gentemot sin välmående familj) förflutet inom knarklangningsbranschen, men som numera har detta bakom sig och arbetar som läkare samt bor snyggt och propert i villa på Lidingö. Valle utnyttjar sin branschkännedom och sina gamla kontakter, rycker i diverse tåtar och känner sig övertygad om att allt är ordnat och att strulige pundarbrorsan Adam, som för tillfället är undanstoppad i den sommarstuga som de bägge har gemensamma och dramatiska barndomsminnen från, återigen kan börja andas normalt. Men - långt ifrån. Eländet har egentligen bara börjat. Iskariot (biblisk referens: tänk på Judas Iskariot, han som för 30 silverpenningar förrådde Jesus; men för all del - kopplingen är långt ifrån tydlig) - är en uttrycksfullt dov, spelmässigt och i sitt bildberättande över genomsnittet bra svensk kriminalfilm, som dock har vissa klart störande manusproblem. Klyschorna regnar lite väl frikostigt ibland och speciellt den alltid intressanta Helena af Sandeberg, som Valles svalt eleganta Lidingöfru, har ibland närmast synbara problem med att uttala (det ser ut som om hon har munnen full med småsten) sina stolpiga repliker Men annars gillar jag Iskariot. Temamässigt kan den tveklöst jämföras med Jens Lapidus storsäljande kriminalroman Snabba Cash och den befinner sig på milsvida avstånd från förra årets övertydliga svenska pinsamhet inom genren som hette Gangster, med Mikael Persbrandt som ständigt explosionsberedd gangsterboss. Regissören Miko Lazic; som tidigare bara har gjort filmen Made In Yugoslavia (som jag inte har haft tillfälle att se), kan känna sig fullt nöjd med att han har åstadkommit en snyggt ihopkommen film om besvärlig broderskärlek och knarklangning, med som sagt var bra spel över hela frontavsnittet. Till nästa gång bör han dock också se till så att han har ett bättre manus att arbeta med. Då blir nog slutresultatet ännu bättre.