Bibliotekets historia i en omfångsrik antologi

Som bekant skapades kvinnan Eva ur mannen Adams revben. Det står i Bibelns skapelseberättelse och tillhör de där detaljerna i den heliga skrift som gjorde Gamla testamentet så arkaiskt roande. Borde inte Adam ha blivit en smula på snedden därefter?

Nästa gång jag träffar en kreationist ska jag fråga. Jag ska också fråga hur det kommer sig att en felöversättning av den sumeriska ursprungsmyten kunnat bli en bärande del av själva heligheten? I den spränglärda boken Mänsklighetens minne skriver den spränglärde Harry Järv om den språkliga malören som gjorde att det sumeriska ordet ti, som betyder både "revben" och "ge liv", inte kunde översättas riktigt rätt till hebreiska. Alltså blev det bara revben istället för livgivande gudinna och en religiös myt fick sin säregna form. Mänsklighetens minne är en bibliotekshistorisk antologi, undra då på att den också är lika innehållsrik som ett smärre bibliotek. Redan i första kapitlet tvingas jag överge allmänbildningen att skriftspråket kom till för 5.000 år sedan i Mesopotamien. Nejdå, troligtvis skedde det för 7.000 år sedan i den dunkla Vincakulturen som sträckte sig över nuvarande staterna Rumänien, Jugoslavien, Ungern och Bulgarien, ungefär. Visserligen är teorin omstridd, men onekligen är de abstrakta symboler som återfinns på lerföremål från Vincakulturen "skriftlika" och deras överensstämmelse med den ännu otolkade Linear A på Kreta är slående. Och vad ska man kalla en rad med abstrakta tecken, begränsade till antalet, placerade efter varandra, så att tecknen återkommer då och då, om inte just - skrift? En bildberättelse blir det ju inte, eftersom bilderna är abstrakt obegripliga, alltså betyder de något annat, alltså är de symboler för ljud som bildar ord. Eller möjligtvis symboler för hela ord, som därefter bildar meningar. Bibliotekets idé är främreasiatisk, men vilken är då idén? Under läsningen av detta encyklopediska verk gör man rätt i att väcka tanken. Är det den tillgängliga, kontrollerbara kunskapen, att alltid ha svaren till hands? Men varje bibliotek utmärks ju av de böcker som saknas, det finns alltså ett annat, tänkt bibliotek som är viktigare än det man har. Och i detta finns då rimligtvis svaren på de frågor man inte hunnit ställa än, men kommer att ställa. Kunskap är en rörelse, ett fenomen på gränsen mellan det man redan vet och det man anar. Men biblioteket är stillastående. Om detta är den filosofiska sidan av biblioteket är katalogen den instrumentella. Utan katalog är ett bibliotek lika med kaos. I den privata boksamlingen är katalogen i hjärnan, men redan efter tusen band börjar hjärnan släppa en del. Ordningen är det som skapar multiplikatoreffekten av en boksamling, den blir klokare än det sammanlagda antalet verk den innehåller. Samtidigt är det den tillfälliga oordningen, det gränsöverskridande brottet som föder den kreativitet som skapar helt ny kunskap. Skriften ansågs en gång döda det levande minnet, precis som datorn idag sägs döda boken. Kanske stämmer parallellen, men handlar inte bägge stegen (skriften - datorn) om nödvändiga steg för att åter igen upprätta en abstrakt ordning över ett hotande och kaotiskt jätteminne? Umberto Eco diskuterar saken i en av bokens avslutande essäer. Minnesmängden nödvändiggör nya ordningar, även datorernas hypertextförmåga kommer att bli historia en gång. Kunskap är en rörelse, inte ett tillstånd.

Bibliotekets historia i en omfångsrik antologi

Mänsklighetens minne är en bibliotekshistorisk antologi, undra då på att den också är lika innehållsrik som ett smärre bibliotek.