Sven-Eric Liedmans bok om skolan, Hets, har sin styrka i den polemiska beskrivningen, inte i de reformerande resonemangen. Det han skildrar är en slags upplösning, på det viset kan han sägas vara nostalgisk. Men jag förstår inte riktigt vad som blivit upplöst, är det Liedmans utbildningsideal eller en reellt existerande skolform, något som en gång varit?
Den nuvarande dressyrskolan, med sina löjliga mätmetoder, sin ingenjörsmässiga inskränkthet och sin urbota minister är lätt att tycka illa om. Skott på sittande fågel, Björklund är en parodi. Men friskolereformen, det dödliga vapnet mot det offentliga skolsystemet, släpptes igenom utan vidare socialdemokratiskt motstånd. Trodde inte SAP på sina egna reformer, dessa storstilade jämlikhetssträvanden som inleddes med Stellan Arvidssons enhetsskola?
Hur möjlig var tanken om lika utbildning? Liedman är påfallande försiktig i den diskussionen, jämlika erbjudanden är inte samma sak som jämlikt utfall i skolvärlden. Och massutbildningen har stått ganska värnlös inför diskussionerna om kunskapskrav och elitklasser. Var det så att det skolsystem som nu rinner bort, i likhet med socialdemokratins oändliga tilltro till en stark stat och kollektiva lösningar, hade överlevt sig självt? Utspätt intill likgiltighet, med svag lärarkår, oändliga sociala förpliktelser och med en kunskapssyn som i bästa fall kunde gälla som outgrundlig.
Nu riktas skolan in på nytta, och nytta enbart. En marknadsdressyr där kunskap ska leda till lön, inte till insikt. Eleverna bör helst av allt bli entreprenörer, det hålls gymnasiemässor, som vore gymnasistens linjeval ett slags bilköp. De curlande föräldrarna läser friskolebroschyrer och förväntar sig betygsutfall som förräntar barninvesteringen.
Vägen dit har varit lång, frälsningslärorna många, dialogpedagogik, datorer åt alla, sök kunskap själv, IT. Freire, Vygotskij, Huizinga, många goda tänkare och klokord. Liedmans avslutande kapitel om alternativet är välvilligt pratsamma. Bildning och lek, lärare som undervisar, kritiskt tänkande och mycket språk för att förstå abstraktionens under. Lust istället för disciplin, ja inte mig emot. Men kunskapens råslit kommer ingen undan, mer än genierna.
Ett samhälle utan ideal och förhoppningar får en dito skola. En tid som lever för konsumtion kan knappast alstra en skola för bildning och kultur.