Boden Alive, de enda dagarna på året som Boden faktiskt lever. Folk och fä kryper fram ur sommarstugor, nymålade villor, radhus och lägenheter för att sammanstråla i öltälten. Och givetvis svänga sina lurviga till lite livemusik. Lilla Boden is alive. Japp.
Till tonerna av stämningsfull gospel kliver Calle & The Undervalleys upp på scenen. Calle Kristiansson, den skånska pågen som sjöng sig rätt in i våra hjärtan när han var med i Idol, placerar sig vid pianot för att sedan övergå till en tomatröd Fendergitarr. Det svänger, det svänger som tusan. Måhända är jag utseendemässigt malplacerad där jag står klädd i nitar och läder och gungar med, men detta är underbart.
Gåshud
Calles röst är som smält smör som rinner i mina öron, smält smör med lite klumpar i. Klumparna är fulla av raspighet, och det ger mig gåshud från insidan.
"Walking In Memphis!" är det någon som vrålar från publiken. "Jag vet faktiskt inte vad du pratar om" säger Calle och spelar i stället en Jimi Hendrix influerad dänga. Efter en två, tre låtar till vrålas det återigen Walking In Memphis. "Jag vet fortfarande inte vad du pratar om, jag kan inte den" Men självklart spelar han denna Walking In Memphis, till publikens stora lycka. Han avslutar sedan med Led Zeppelins gamla rökare rock’n’roll. Jag kan inte annat än buga och bocka och säga tack Calle för en fantastisk timme.
Rockpoet
Oskar Gyllenhammar, rockpoeten, spelar den absolut värsta musik jag vet, glad, glättig, svensk poprock. Jag vill gärna skriva att en bit av min själ dör när jag bevittnar detta musikaliska elände, men jag skriver inte det, utan konstaterar i stället att unge herr Gyllenhammar är en sjutusan till musiker, trots sitt olyckliga val av musikgenre.
Staffan Hellstrand, pappa till Lilla Fågel Blå, ser ut som en manlig version av Janis Joplin. Han är riktigt vacker där han står med sitt långa hår, sin blå tunika och sin gitarr. Mysfaktorn ligger på maxnivå. Midnattssolen sprider sina gyllene strålar över Boden och Staffans gyllene röst lägger sig som en varm filt runt mina axlar.