Bokslut över ett långt fiskarliv

När jag var tolv år fick jag ett begagnat flugspö av min pappas arbetskamrat. Det var ett splitcanespö av märket South Bend, fluglina och en ask med massor av flugor. Marsh Brown, Teal & Red, Silver Doctor lät som poesi och poesin fick extra näring av de Hans Lidmanböcker jag plöjde. Jag lärde mig svinga mitt flugspö, fick harrar och öringar. Och jag drömde och längtade till stora fiskar och nya vatten. Men i livet som småbarnsförälder hade flugfiskets meditativa långsamhet svårt att rymmas. Vid stulna stunder av älvfiske blev det haspelspö och spinnare. Författaren Gunnar Westrin blev däremot flugspöet trogen. Även han berättar om hur Hans Lidman gav liv åt drömmarna. Den flitige Westrin har nu gett ut sin fjortonde bok, något av ett bokslut över ett långt flugfiskarliv. Här bjuds på massor av kunskap och känsla men också personliga tankar om hur vi förvaltar vårt klot. Att tävla om kilon och gram på rekordfisken eller lyckan över ny utrustning och dyra fiskekläder är inte drivkraften för Westrin. Nej, som en röd tråd går kamratskapet vid älvar och sjöar. Samt längtan och drömmar - för det finns mycket romantik i fiskeupplevelsen, vare sig man upplever den själv eller bara drömmer sig bort genom fiskeskildringar andra har skrivit. Inte heller att bära hem fisk i kaggar från fjället är något för Westrin, utan hela boken utmynnar i en tro på att det finns ett hållbart fiske, ett fiske där de flesta fiskarna sätts tillbaka i vattnet och bara en och annan hamnar i stekpannan. I boken finns recept för hur fisken kan tillagas på älvbrinken. Särskilt bränner det till när Westrin kommer in på hur vi människor fördärvat fiskevattnen inte bara för några flugfiskeentusiaster, utan för tusentals organismer som är beroende av det levande älvlandskapet. Älvutbyggarnas tid bör för alltid vara förbi menar han, och han vet vad han talar om efter att under årens lopp ha sett åtskilliga kära forsar torrläggas eller dämmas till döda magasin. Han beskriver också det mer osynliga hotet mot våra vatten, det gråbruna slam som lägger sig över fiskrom och fiskmat sedan skogsbrukarna plöjt, harvat och dikat kalhuggna marker. Det är en kampskrift, men författaren bjuder också generöst på sina bästa fisketips och fiskevatten. Med många års erfarenhet har han perspektiv på hur vattnen förändrats och fiskarter kommit eller försvunnit. God fotograf är han också, även om det märks att han nog hellre väljer spöet än kameran, när harren vakar. Det är texterna som brinner. Men visst blir atmosfären lite väl grabbig. Var finns alla fiskande damer? En bild hittar jag på en kvinna, en vacker bild på Maria Utsi. Men hon fiskar inte - hon bakar gahkko i kåtan. Fiskande kvinnor - kanske ett tips om inriktning på en kommande bok? En enda trekilosharr har Westrin haft på kroken, den lossnade. Det var tur - på så sätt har du drömmen kvar sa kamraten uppmuntrande. Westrin håller med. "Man ska aldrig glömma sin dröm, jag tror till och med att det är skadligt" avslutar han boken. För flugfiske handlar om drömmar - till och med drömmen om en mer ofördärvad värld. Och i Westrins bok blir drömmarna till poesi. Så skriver han om fluglinan: "Slank och mjuk skär den genom luftlagren och hela tiden bygger den broar över glittrande vattenspeglar. Linan är navelsträng mellan människa och fisk, en livlina gjord av musik och inspiration, en kontakt mot den värld vi knappas känner till fullo men som vi så innerligt åtrår." Genom Westrins böcker får vi en inblick i den världen, förmedlad med åtrå. Jag tror att jag tar fram mitt gamla South Bend och gör ett nytt försök.

Bokslut över ett långt fiskarliv

Gunnar Westrin har gett ut sin fjortonde bok, något av ett bokslut över ett långt flugfiskarliv.