Bra ös men platt musik

Min lillebror och hans kompis stod längst fram under BWO:s konsert och, som han berättade det, låtsades att det var bra. Det är som att det var det som hade krävts för att också jag skulle uppskatta framträdandet. Men det gick inte. Jag kan bara inte förstå vad det är med BWO som har gjort dem så stora. Det är ett pussel som inte går ihop.
Det finns ingenting så alienerande som gemenskap, och stadsfester är ett ypperligt tillfälle att känna sig mer utanför än någonsin annars. Jag stod mitt i publiken men var ändå inte med.
Visst, deras konsert är en grym show och de öser på bra. De är fantastiska på att få igång publiken och att showa. Men musiken är så väldigt platt på något vis, det är musik som bara inte leder någonvart alls. Och deras hits är så ohittiga.
Längst fram springer guldpojken och sångaren Martin Rolinski runt med sina guldlockar, en bit bakom honom står hjärnan Alexander Bard iklädd ett par konstiga korta shorts. Allt är givetvis sprunget ur Alexander Bard och hans geniala intellekt. Det känns som att allt är en del av hans - djävulska eller himmelska - plan.
Ibland får jag för mig att det är han som styr allt, att han vet allt och att han kan allt. Att det är Alexander Bard som styr världen. Åtminstone känns det ofta som att det är just vad han insinuerar i sitt sätt att vara.
Det är en om än obehaglig så ändå fascinerande tanke och ifall det skulle vara sant så spelar det väl egentligen ingen roll vad jag tycker, eller att min bror låtsades att det var bra. Då var det ju bra på riktigt, för ifall Bard bestämmer har han ju också rätt.
Det är inte omöjligt och kanske är det därför som det ändå går hem och blir ett sådant ös, trots att det är så dåligt. För att Alexander Bard egentligen bestämmer alltså, och inte jag.