Bygdens son frälste Piteåborna

Och det vilar en patriotisk känsla över bygdens son i hela Norrbotten. Markus är i dag mer av ett fenomen än en artist. För ett år sedan hade det varit lämpligast att vara expert på 70-talsdoftande symfonirock för att recensera Markus musik, men i dag skulle det nog snarare passa bättre om man vore folklivsforskare. Konserten på Nolia var såklart slutsåld sedan länge, och de tusen personerna i publiken utgörs av en salig blandning människotyper. Det är alltifrån småtjejer och killar, till 25-åringar och ungdomar, och såklart finns där även en del medelålders innehavare av smånippriga stjärtnypsfingrar. Jublet är såklart unisont från den stora publiken när stjärnan kliver upp på scenen, och framträdandet går givetvis hem, det är ingen tvekan om den saken. En idolvinnare är en succé redan på förhand. Egentligen går det inte att förhandstippa en sådan här konsert, det är bara att förhandskonstatera. Det är upplagt för succé, oavsett om det är bra eller dåligt. Mobilerna svävar i luften och är ruskigt många, och under Everything changes är de fler än någonsin. Jag lovar att ni som inte lyckades få tag på en biljett kan se den låten ur 50 olika vinklar på Youtube redan om en kvart från skrivande stund. Det mesta med konserten känns rätt förväntat men så handlar det inte heller om att överraska. Det handlar mer om att leverera och förvandla lättsam TV-underhållning till en scen. Formen utgörs av en klassisk rockkonsert, och de följer stereotypen typ till pricka. De spelar några lite rockigare låtar, någon ballad, en powergrej med fallande harmoni och något Deep Purple-stompigt. Allt enligt receptet. Det är som en musikens motsvarighet till de där bilderna som man färglade efter siffror när man var barn. Man kan tänka sig att det tog typ fem minuter per låt för professionella låtskrivare att skriva dessa låtar. Och då menar jag professionella låtskrivare som i dyr digital teknik, Marshallförstärkare och välansat bockskägg. Det är klart att det är väldigt slätstruket. Musiken i sig skulle aldrig kunna stå på egna ben utan hysterin. Men å andra sidan är det väl inte heller musiken som är det viktiga. Det är väl snarare underhållningen. Men på något vis känns Markus ändå till viss del genuin, trots att Idol är typ det mest fabricerade som finns överhuvudtaget. Eller kanske är det tack vare att Idol är just det, och att han på så sätt kan sticka ut väldigt lätt. Det är väl något med det där norrländska, den där ärligt stabila jargongen, och att han spelat rock även på riktigt även innan Idol, som gör det. Det är förmodligen därför han vann, för att han var den mest ?äkta? av de tävlande. Fast allt är ju relativt. Jämför man med Daniel Lindström är det här bäst i världen, men som sagt, allt är relativt. Men jag tycker ändå att konserten håller, bandet spelar säkert, det ser bra ut och låter bra rent tekniskt.