Camus Främlingen och mord i vår tid

Ibland tar det tid att förstå. Jag läste berättelsen första gången som ung student i Uppsala. Jag tyckte den var enkelt och skickligt skriven. Man kunde riktigt känna den skoningslösa torra middagshettan där i utkanten av Sahara. Jag borde också ha tyckt om det andra - det existentiella, med tanke på min ålder och tidsandan. Men det lämnade mig nästan helt oberörd. Jag förstod det inte, trots att jag funderade av och till under kommande år på vad Camus egentligen ville säga. 40 år senare läste jag återigen Främlingen, nu som specialbilaga till en känd kvällstidning. Det mördande solgasset var detsamma, liksom den ogripbare huvudpersonen. Det knapphändiga språket var genialiskt. Berättelsen var lysande i sin bedrägliga enkelhet. Tänk om man i dag, i tegelstensböckernas tidevarv där inget lämnas åt läsarens fantasi, kunde skriva så avskalat enkelt. När jag kommit till sista sidan och slagit ihop pärmarna satte jag mig i bastun och funderade. Kanske var det den 90-gradiga värmen eller kanske ålderns förslappande inverkan eller något annat, men jag tyckte att jag var något på spåren. Bokens första rader var nyckeln: "I dag dog mamma. Eller kanske i går; jag vet inte." Allt handlar om tid. Bokens jag lever i nuet. Det finns ingen historia, det finns ingen framtid. Varje ögonblick är en egen värld i vilken man agerar. En bländande sol, ett förfluget ord i en rättssal, en dispyt på en parkeringsplats leder till en handling. Huvudpersonen tar med sig en laddad revolver. Han vet inte själv varför. Den gassande solen och situationen i nuet gör resten. En ung människa lämnas att dö. När bokens jag sedan vid rättegången framställs som ett monster av ondska, förstår han ingenting. För jaget finns ingen moral, ingen etik, inget som är mer rätt än något annat. Jag tror det var precis detta som gjorde att jag lade boken åt sidan för 40 år sedan. Det kliniskt omoraliska. När historien och framtiden försvinner, då är vi inte längre människor. Jag tänkte också på detta när jag i en annan känd kvällstidning återigen läste om Gunnar Bengtsson i Vannsätter. Jag minns historien mycket väl. Mina släktingar som var bosatta i byn talade väl om gammpojken Gunnar som de ansåg blev sol- och vårad och, i de kommande rättegångarna, utsatt för ett övergrepp av rättsapparaten. Gunnar tog också med sig sin pistol. Han brukade göra det när han gick ut. Men han hade inte planerat att döda. Det bara blev så. Efter avrättningen av fyra människor var han märkbart oberörd. Han tyckte inte att det var mycket att prata om, då han ju redan hade erkänt. I nuets värld finns inga lidande anhöriga. Parallellerna till dådet i Landskrona är skrämmande aktuella. En handling i nuet, en dispyt - och någon dör. Sedan har allt redan hänt. Kvinnan som dör har ingen historia och ingen framtid. Det finns bara detta ögonblick, denna plötsliga ilska och denna våldshandling. Det hände därför att det hände. Och någon kommer att vara lika oförstående inför allmänhetens dom. Nu tror jag inte Camus propagerar för omoral. Jag tror inte ens att han propagerar för existentialismen. Boken är ett experiment. Och, oavsett om Camus avsett det eller inte, fungerar berättelsen som en antites - i alla fall hos mig. Även om det tog 40 år.

Camus Främlingen och mord i vår tid

Oavsett om Camus avsett det eller inte, fungerar berättelsen som en antites - i alla fall hos mig. Även om det tog 40 år.